oskorei

Det svenska debattklimatet är inskränkt, likriktat, och ofta outsägligt tråkigt. De intressanta röster som bryter likriktningen är ofta isolerade ljuspunkter i en massiv sörja av likriktat mörker, och kan vara nog så svåra att hitta.

För att råda bot på detta, har en grupp nordiska fritänkare, radikalkonservativa, nationalister och traditionalister, slagit sig ihop och startat Motpol.nu. Motpol.nu är menat att fungera som en samlad motvikt mot det fördummade och konforma debattklimatet, och har rötterna djupt i den nordiska traditionen av åsiktsfrihet, fri debatt och yttrandefrihet.

Webblogg Oskorei kommer därför gradvis att flytta över de viktigare inläggen, och återfinns framöver på sin nya adress:

http://oskorei.motpol.nu/

Vi rekommenderar varmt ett besök på framsidan till Motpol, där flera av de mycket kvalitativa bloggare vi har äran att samverka med återfinns:

http://www.motpol.nu/

Inlägg som väntar på oskorei.motpol.nu inom den närmaste framtiden är en artikel om Julius Evolas sociala vision, en artikel om Machiavellis relevans för oss idag, en recension av en bok om hittiterna (det indo-europeiska imperium som en gång behärskade stora delar av Mellanöstern och därefter föll i fullständig glömska), en summering av en bok om europeisk häxtro, samt en artikel om den europeiska Ordenstanken och dess aktualitet för nutida politiska och metapolitiska rörelser.

Väl mött!

Vi har tidigare behandlat Masoud Kamali och de "utredningar" han står bakom. Att dessa "utredningar" i själva verket är ideologisk och kulturell krigföring mot svenskarnas självkänsla och kollektiva solidaritet torde stå klart för envar som kan knyta sina egna skosnören. Kamalis främsta slutsats är att den västerländska kulturen, och den svenska inte minst, är djupt rasistisk, diskriminerande, och otäck.

Det har nu visat sig att Kamali missat att ta med den socialpsykologiska forskningen i sin studie. Socialpsykologiska studier visar nämligen att alla diskriminerar, alltså även att invandrare diskriminerar svenskar när de får chansen, och kvinnor män. Detta har en del konsekvenser när det gäller hur intelligent det är att sträva mot ett "mångkulturellt" samhälle, och hur roligt det är att bo som ensam svensk i en förort.

Det stämmer däremot bra överens med sociobiologins nyaste rön, där vi får veta att det som Kamali vill kalla "diskriminering" i själva verket är något naturligt. En grupp som inte håller ihop och gynnar sina egna, går under. Och det är detta våra makthavare vill ska bli de etniska svenskarnas öde som grupp.

Den socialpsykologiska studien visar dock även att de människor som genomgått statlig indoktrinering/universitetsstudier, utvecklat en anti-naturligt beteende, och favoriserar invandrare på svenskars bekostnad. Det kanske kan vara värt att fundera lite som svensk väljare om det verkligen är sådana makthavare man vill ha...

Artikel om den socialpsykologiska studien här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=558294&previousRenderType=8

En titt på sociobiologin, och varför grupper är ett både intressant och legitimt ämne:
http://www.folketsnyheter.se/?sida=artikel&aID=381

En titt på teorierna om gruppevolutionära strategier, och särskilt då Kevin MacDonald:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=39634

Dagens inlägg blir något så oinspirerat som en länk, men inte vilken länk som helst. Istället blir det en länk till en artikel av Oswald Spengler, där han förklarar hur världen fungerar, och varför världsfred är ett utopiskt koncept.

Bland annat släpper han det odödliga citatet, som de politiskt korrekta kanske borde fundera lite över i en tid av Muhammedkarikatyrer och massinvandring:

Pacifism will remain an ideal, war a fact. If the white races are resolved never to wage war again, the colored will act differently and be rulers of the world.

Vad man lär av Spenglers insikter är alltså att målet kan knappast vara att avskaffa kriget och krigaren. Målet kan däremot vara att förädla krigaren som arketyp, och att ge kriget rättfärdiga motiv och humana och hedervärda former (ius ad bellum och ius in bellum).

Artiklen här:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=35253

Med jämna mellanrum får man i DN läsa "utredningar" om diskriminering, integration och rasism. gemensamt för dessa "utredningar" är att de finansierats med skattepengar, beställts av Integrationsverket, och att "utredarna" handplockats för att de står långt till vänster när det gäller dessa frågor.

För att sammanfatta vad dessa "utredningar" alltså är för något: det är regeringen som använder skattepengar för att producera propaganda, men samtidigt ge det sken av vetenskaplighet genom att man handplockat forskare med rätt ideologi.

Vanligt är att man anlitar Masoud Kamali, mannen som gjort sig känd genom att påstå att det inte finns några hedersmordskulturer och att Sverige är så genomsyrat av strukturell diskriminering att man nog kan tala om Sverige som en diskrimineringskultur. Kamali är handplockad för sina åsikter vad gäller integration och diskriminering, dessa åsikter var nämligen milt sagt starka redan innan han började utreda det hela.

Man har även anlitat en syndikalist (syndikalismen är en revolutionär socialistisk ideologi för den som undrar), Boréus, för dessa utredningar, vilket vi kan läsa mer äm här:
http://oskorei.webblogg.se/110506164052_regeringens_utredare.html

Den syndikalistiska utredaren kom i sin utredning fram till att språket blivit mer diskriminerande vad gäller invandrare, och att folkpartiet och moderaterna varit värst. Det är alltså en utredning som torde ha funktionen att göra invandrare mindre benägna att rösta på dessa partier, så man kan faktiskt säga att det socialdemokratiska regimpartiet fått valuta för (skatte-)pengarna när de anlitade Boréus för den utredningen.

Men det är inte bara folkpartiet och moderaterna som hotar att locka väljare från socialdemokratin, ett annat hot är sverigedemokraterna. Föga överraskande är därför att Integrationsverket gett två forskare i uppdrag att utreda Sverigedemokraterna. Föga överraskande är också att utredningen kommer fram till en hel mängd negativa saker om Sverigedemokraterna, både vad gäller deras ideologi som jämförs med 30-talets nazism, och vad gäller deras framgångar och deras popularitet.

Nu är jag inte sverigedemokrat, men frågan man bör ställa sig som skattebetalare är:

Ska en statlig myndighet, för skattepengar, granska politiska partier i en demokrati?

Studien återfinns här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=557612&previousRenderType=8

Intressant är att socialdemokraterna tycks ha en förkärlek för just syndikalister när det gäller vilka forskare de handplockar till sina utredningar, även Rasmus Fleischer (som kort och koncist presenteras som doktorand) har nämligen kopplingar till denna rörelse och dess tidning Arbetaren, vilket kan ses på denna sida:
http://www.infoshop.org/inews/article.php?story=02/09/26/6361803

För att göra en lång historia kort, stör helt enkelt socialdemokratins beteende min känsla för fair play. Detta är inte cricket, som engelsmännen skulle uttrycka sig.

Åsiktsregistrering; IB dåligt, Expo bra
Det är heller inte cricket när man läser i de större tidningarna att en 28-årig nazist dömts att betala skadestånd för att han haft ett åsiktsregister. Så långt är allt gott och väl, åsiktsregister är något som inte ska finnas i ett civiliserat samhälle, och det är statens uppgift att bekämpa sådant. Därför är det helt i sin ordning att 28-åringen döms för detta, och det var helt i sin ordning när det blev ett ramaskri över socialdemokratins hemliga åsiktsregister i samband med IB-affären på 70-talet.

Det som får en att höja något på ögonbrynen är då dubbelmoralen och hyckleriet. För det är inte bara nazister som har åsiktsregister i dagens Sverige. Faktiskt är det rentav så att åsiktsregistrering är en miljonindustri som bedrivs i semi-offentlig regi, den stora skillnaden är att socialdemokraterna visa av 70-talets pinsamma avslöjande lagt ut det  på privatiserad entreprenad istället.

Och den som vill läsa mer om detta hänvisas till dessa artiklar (ja, jag vet att det är "nazistiska" sidor, men etablerade och rumsrena media väljer att svika sitt uppdrag och inte ta upp detta):

http://www.sdkuriren.se/expo.php?action=showcat&catid=11
http://www.info14.com/artiklar.php?id=9

När socialismen ännu var ung skrevs det många utopier, beskrivningar av hur det framtida samhället skulle organiseras och hur perfekt allt skulle bli då. Den kanske mest extrema utopiska socialisten, Charles Fourier, gick så långt att han menade att införandet av det klasslösa samhället även skulle få effekter på naturen. När alla människor bodde i de kollektiva boenden vid namn falangstärer som han i detalj beskrev, så skulle havet förvandlas till lemonad, Jorden skulle få en ny måne, lejon och löss skulle förvandlas till mysiga anti-lejon och anti-löss, människan skulle bli exakt 144 år gammal och en del skulle ha svans, och man skulle kunna se planeterna kopulera med varandra. Det är idag svårt att ta Fourier på fullt allvar, men på sin tid hade han många anhängare och det gjordes flera försök att skapa falangstärer i det glesbefolkade Nordamerika. Hans decentraliserade ideal ska tydligen också ha inspirerat en del nutida socialister, även om socialismens utopiska natur tonats ned betydligt sedan fourierismens dagar (ska man vara helt ärlig är Marx' klasslösa samhälle väldigt torftigt och trist i jämförelse med Fouriers fantastiska falangstärer. Fourier är också mer ärlig än dagens vänster, som  i grunden delar hans utopiska världsbild men inte står för det lika öppet).

Som radikalkonservativ har man svårt att ta både socialistiska och liberala utopier på fullt allvar. Människans natur, och historien, är inte så beskaffade att vi kan skapa ett samhälle där det plötsligt blir fred och harmoni i evig tid, utan det kommer alltid att förekomma krig, konflikter, olikheter mellan människor och katastrofer. Eller för att citera Oswald Spengler:

Pacifism will remain an ideal, war a fact. If the white races are resolved never to wage war again, the colored will act differently and be rulers of the world.

Quiding
Samtidigt kan man finna inspiration även hos utopiska socialister, och en sådan inspirationskälla är vår egen svenska utopist Nils Herman Quiding från Skåne som under 1800-talet utvecklade sin egen version av socialismen. Idag är Quiding nästan helt bortglömd, men han tas upp i Ronny Ambjörnssons lilla bok Det okända landet. Han var ganska okänd även under sitt liv, men tydligen ska Strindberg ha uppskattat honom. Jag kan tänka mig att en tänkare som Quiding är mest intressant för nationella socialister med känsla för decentralismens fördelar, men hans tankar är värdefulla även för andra.

Det som gör Quiding intressant är hans försvar av det lilla, lokala samhället, kommunen, som ända sedan Gustav Vasa trängts tillbaka av nationalstaten. Quidings utopi är kommunalistisk, alltså en europeisk federation av små enheter (som han kallar kretsar, och som skall ha som mest 5000 medlemmar), och städer (stadsstaten tycks ligga hans vision nära). Quiding vänder sig mot klassmaktens materialism och ekonomism, och står för vad som kan kallas demokratisk idealism. Ideal och kompetens ska vara avgörande för styret, inte materiella intressen (vilket påminner något om Platons ideal, de vises styre).

Quiding går långt när det gäller kommunens roll, och där kan man som traditionalist inte följa honom hela vägen. Bland annat menar han att kommunen ska ta över mycket av familjens uppgifter som uppfostran, och även att kommunen ska ärva människors egendom. Även om man kan tycka att det är bättre att kommunen gör sådant än att den ännu mer ansiktslösa staten gör det, så måste man som traditionalist trots allt se det som ett exempel på socialistisk kollektivism. Familjen har en roll som kommunen inte kan överta.

Quidings sociala idealism ledde till att han myntade uttrycken överklass och underklass, som Strindberg sedan gjorde till en del av svenskan för all framtid.

Quidings federala ideal innebär att på lokal nivå har man kretsen, över den häradet, sedan landskapet, sedan riket, och överst staten, som är Europa. En rolig detalj är att det är inte en utopi som är så väldigt olika anarkisternas, den stora skillnaden är att Quiding använder traditionellt svenska uttryck för att beskriva de olika nivåerna och att hans regionalism utgår ifrån den europeiska biokulturen och högkulturen som den största enheten. De flesta beslut menar Quiding ska tas på lokal nivå (det finns i och för sig en motsättning här, eftersom han redan hade skrivit lagböcker i detalj för hur man skulle leva i kretsarna, så utrymmet att fatta egna beslut var litet om man ville vara ultra-quidingist).

Det är också på den punkten Quiding även idag har något att säga oss. Hans funderingar kring familjens upplösning, hans kritik mot sin tids kyrklighet, och liknande, är tidsbundna. Hans funderingar kring hur man kan bygga ett samhälle med utrymme för lokal autonomi och småskalig demokrati (större grupper utvecklas nämligen till en massa, medan en demokrati där alla känner varandra och känner ett gemensamt ansvar, har möjlighet att bli en organisk grupp istället), och samtidigt en europeisk gemenskap, är däremot värda att ta på allvar.

Mer Fourier här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Charles_Fourier

En viktig fråga i vårt tidevarv är hur man som traditionalist bäst kan leva traditionen. Vi har på bloggen tidigare hävdat att politisk verksamhet till försvar för folk och tradition kan vara ett sätt att leva traditionen. Att återupptäcka sina fäders tro, och att exempelvis bli hedning, är ett ytterligare sätt (det är då viktigt att hedendomen är något man lever, genom livssyn, högtider firade i samfällighet med andra och personliga riter). Att vistas mycket i naturen, och själv återupptäcka den miljö som bidrog till att skapa våra fäders kultur (Blod och Jord i det egna livet), att lära sig traditionella hantverk, mjödbryggning eller folkmusik, är fler sätt. Julius Evolas bok Ride the Tiger berör ju också detta ämne.

Ett lite kuriöst exempel, men ändå intressant, ges i följande text, där temat rituella, magiska och besjälade vapen tas upp. Det kanske inte är något som var och en ägnar sig åt (jag vill helst slippa kommentarer i stil med "jag läste texten om rituella vapen och nu har jag ett par magiska knogjärn, jag har döpt dem till Parveldräpare och Hippieskände"), men texten ger i vilket fall som helst en inblick i en svunnen mentalitet, och den betydelse hantverk och ens personliga vapen hade i den:

http://forum.skadi.net/showthread.php?t=57271

Webblogg Oskoreis syn på rätten att bära vapen återfinns här:
http://oskorei.webblogg.se/010606063747_vapentraditionalism.html
http://oskorei.webblogg.se/290606095716_dagissamhlle_och_hundrasism.html

Bloggosfären är, för att låna ett uttryck från den liberalkonservative eller anarko-heinlenistiske Lundensis, på många sätt en naturlig aristokrati. Detta innebär att vissa bloggar besöker man ofta och gärna, och andra bloggar lämnar man skrikande av fasa, och med en känsla av mental besmutsning, redan efter första besöket.

Det är då positivt att ett par av våra favoritbloggar under den senaste tiden publicerat ett par manifest, som beskriver deras ståndpunkter.

Röda trådar för bättre sikt
Manarkon har gett en sammanhängande och fullödig bild av sin världsbild, där han tar upp sin syn på skillnaden mellan det som är organiskt, vitalt, levande och komplext och det som är förenklat, universalistiskt, likriktat och dött. Man kanske kan säga att Manarkon beskriver och bekämpar förvandlinge  av Sverige från en levande gemenskap till en byråkratisk "gemenskap". Han tar även upp sin syn på förhållandet mellan personligheten och kulturen, rätten till olikhet, det positiva värdet i konflikter, och modernitetens krig mot en av kreativitetens och vitalitetens urkällor: sexualiteten. Det är en god text, och en öppen och ärlig läsning torde ge upphov till egna tankar och funderingar hos många av oss.

http://www.manarkon.se/article/270/personliga-standpunkter

Liberalkonservatism
Lundensis har sammanfattat sin världsåskådning i en syntes av en idealism där människans rätt till friheten att leva sitt eget liv efter eget huvud hålls högt, samtidigt som hänsyn tas till sociala och historiska lagar som kan hota ett rent nyliberalt samhälles överlevnadsmöjligheter. På så vis kan man säga att Lundensis' liberalkonservatism tar ett steg bortom den rena nattväktarstatens utopism (och för den delen även bortom vänsteranarkisternas utopism), och pekar i riktning mot ett frihetligt samhälle som skulle kunna fungera. Det är också talande att han tar upp exempel på frihetliga samhällen som funnits i historien (och i Schweiz' fall, finns än idag). Man kan sannolikt säga att den liberalkonservatism som beskrivs har ett samband med den traditionella hedersuppfattningen, såtillvida att man avstår från att använda tvång för att försvara sin kultur och sina ideal, och alltså underkastar sig själv en uppsättning regler man själv valt. Därmed inte sagt att just detta är en uppsättning regler som passar alla, men det torde ändå kunna ge upphov till tankar.

Jag vill därför uppmana webblogg Oskoreis mer nationella läsare att besöka den liberalkonservative Lundensis' blogg. Om inte annat kommer den att bidra till de nödvändiga funderingar kring hur man bäst kombinerar personlig frihet med etnisk överlevnad, som är en av vår tids ödesfrågor. Jag misstänker att många även kommer att uppskatta de många citaten, Heinleinkunskaperna, och den syn på heder och personlig frihet som genomsyrar manifestet. Beskrivningen av panarkin, och målet att ha så lokala politiska system som möjligt, är som hämtat från den Nya Högerns regionalistiska ideal.

http://lundensis.wordpress.com/2006/07/02/liberalkonservatism/

Ett par andra tänkare som påminner något om Lundensis' syntes av frihetlighet och traditionell insikt i hur världen, människor och samhällen nu en gång fungerar:
Jim Kalb, den amerikanske traditionalisten som  har ett frihetligt etos:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=43660&highlight=kalb

Tommy Rydén, den gamle kreativisten som blivit klassisk liberal och som gärna finge skriva lite längre inlägg på sin blogg än vad han i nuläget gör:
http://www.frihetslistan.nu/index.php

Även Jim Goad kan nämnas, författaren av Redneck Manifesto.
http://oskorei.webblogg.se/191005110418_white_trash_ur_ett_marxistiskt_p.html

Vad gäller min egen kritik av nyliberalism i allmänhet, så handlar det främst om synen på kapitalismen, närmare bestämt inställningen att ekonomin ska vara överordnad politiken och kulturen, och det faktum att klassamhället kraftigt försvårar folkgemenskapen. Det finns ideologier som förenat marknadens effektivitet med jämlikhet, exempelvis genom att göra alla till självägande småföretagare (distributismen har sådana aspekter), eller genom att göra dem till en sorts aktieägare, men i båda dessa fall krävs att man dels gör ett första ingrepp i äganderätten genom att omfördela de rikastes egendom till folket i stort (annars är det svårt att göra dem till småföretagare), och även därefter att staten har lite koll på hur det hela utvecklar sig så att inte överdriven ojämlikhet uppstår. Detta går förövrigt att försvara även med libertära tänkare, jag vill minnas att det är Nozick som skrivit att eftersom dagens ägandeförhållanden bygger på så mycket stöld, politik och övergrepp så kan man med fördel inleda det libertära tusenårsriket med en massiv omfördelning av tillgångarna i samhället.

Min syn på ekonomi här:
http://oskorei.webblogg.se/240606130205_till_en_hgerradikal_nationalekon.html

Tradition och satanism
Värt att nämna är även den serie artiklar i tre delar som Si Vis Pacem Para Bellum publicerat angående satanismen betraktad ur ett traditionellt perspektiv. Förvisso inte ett manifest, men ändå mycket läsvärt:
http://sivispacemparabellum.blogspot.com/

Det närmaste ett manifest jag själv kommit är sannolikt denna text:
http://oskorei.webblogg.se/100306115851_one_more_effort_commies_if_you_w.html

Vi har tidigare på bloggen tagit upp professor Paul Edward Gottfried och hans beskrivning av hur den klassiskt liberala staten förvandlades till en mer och mer totalitär och terapeutisk stat. Gottfried går dock inte så mycket in på varför detta skedde, vad det var en reaktion på. Hur kan det komma sig att många människor till en början gav den framväxande terapeutiska staten sitt stöd, kan det ha varit så att de upplevt ett alternativ som var värre?

Karl Polanyi
För att undersöka detta kan det vara värdefullt att läsa Den stora omdaningen av Karl Polanyi. Polanyi var kristen socialist, men ingen typisk sådan. Hans verklighetsförankrade och historiskt medvetna skildring av hur marknadssamhället skapades med politiska medel, ledde till konsekvenser för samhället som ingen kunde acceptera (inte ens liberalerna själva), och därför delvis avvecklades, är nyttig läsning för varje nyliberal, och även för oss andra som vill ha lite verktyg att förstå samhället med. Detta gäller inte minst nationalister, då Polanyis beskrivning av vad ett samhälle är ligger nära den nationalistiska.

Är marknaden naturlig? Ja och nej
Polanyis tes är att det alltid har funnits marknader. Men i traditionella samhällen har de varit "embedded", inbäddade, alltså en del av samhället. Samhällets regler vad gäller till exempel vad som är hedervärt, eller vad som är lagligt, har varit överordnade marknaden. Ekonomiska intressen är oftast underordnade andra intressen för traditionella människor, det är viktigare att vara en duktig hantverkare eller en bra man, än att bli rik. Sådana samhällens ekonomier har ett stort inslag av ömsesidighet och omfördelning.

Den stora omdaningen tog sin början i samband med 1700-talets industriella revolution, då liberalerna drog slutsatsen att fria marknader var den bästa metoden att förbättra ekonomin. För att uppnå detta var man beredd att acceptera förändringar av samhället, ofta rejält smärtsamma sådana (nåja, de som oftast fick genomlida sådana förändringar var inte liberalerna själva utan det var bönder och arbetare). För att skapa en fri marknad var liberalerna tvungna att förvandla arbete, jord och pengar till varor. Polanyi beskriver hur man använde massiva statliga ingripanden för att uppnå detta, ofta på gränsen till ett rent klasskrig mot de fattiga. Detta är alltså den klassiska liberalismens paradox, för att dess statsfria marknadsutopi skulle bli verklighet var de tvungna att använda stora mängder statligt tvång. Man bröt upp gillen, avskaffade lagstiftade monopol (att de senare ersattes av nya monopol behöver vi inte gå in på här), gjorde allmänningar privata (som av en händelse så hamnade de ofta i de mäktigas ägo, medan de fattiga som en gång kunnat få sin utkomst där inte fick någonting), minskade fattigvården, stiftade lagar mot fackliga störningar av arbetets förvandling till en vara, avskaffade tullar som skulle skydda de inhemska bönderna mot för billig utländsk konkurrens, och så vidare.

Samhällets självförsvar
Polanyi beskriver hur liberalerna alltså monterade ner samhället. De hoppades och trodde (och tror väl egentligen så än idag) att ett nytt samhälle skulle uppstå mer eller mindre automatiskt genom frivilligt samarbete mellan människor på en fri marknad, hur dessa skulle organisera alternativ till det som monterats ner. Problemet var att så skedde inte. Istället drabbades samhället av massiva problem. Oavsett om massarbetslöshet kan se bra ut i en lärobok i ekonomi, och man kan intala sig att "detta är marknadens sätt att flytta över människor från en ekonomisk sektor som inte längre är lönsam, till nya mer lönsamma sektorer", så mår inte ett samhälle bra av att ha hundratusentals människor som lever i misär. Beroende på hur snabbt marknaden arbetar, så kan man få leva med stora grupper som lever i misär under flera år. Detsamma gäller sådant som farliga arbetsvillkor. På pappret kan man tro att "men i en ekonomi som är frivillig så kommer bara folk som går med på det att jobba under farliga förhållanden, och de kommer dessutom att skaffa sig försäkringar som gör att om de skadar sig så har de en bra inkomst även efteråt". Men i verkligheten fungerade det inte så. På pappret kan man tro att "men de pengar som vi rika nu slipper betala i skatt kommer vi ju att lägga på vägörenhet". Men i verkligheten var det inte så.

Och i verkligheten skapade alltså marknadsutopin sådana problem att något var tvunget att göras. Och något gjordes, även i de länder där liberaler hade den politiska makten. Fattiglagar stiftades, lagar mot barnarbete och farliga arbetsplatser stiftades, tullar restes tillfälligt (så var i varje fall tanken) för att skydda bondeklassen från utslagning. Polanyi menar att detta var de första stegen mot en ny "inbäddning" av marknaden i samhället.

Det är hur som helst en god bok, som inte kan göras rättvisa på en blogg.

Gottfriedrecensionen här:
http://oskorei.webblogg.se/050306091614_efter_liberalismen__den_terapeut.html

Mer Polanyi:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=32889

Mina kommentarer till den klassiska liberalismen som en utopi, fullt jämförbar med socialisternas klasslösa samhälle, på Flashback:

1. Det finns inga nattväktarstater, och kommer heller inte att finnas annat än under mycket korta perioder. Det ligger i maktens natur att makt korrumperar, och att politiken inte "avbryts" bara för att några liberaler utropar en nattväktarstat. De fattiga kommer fortfarande att försöka använda sitt antal och politiska medel i en nattväktarstat för att förbättra sin situation, de rika och nattväktarstatens "administratörer" kommer fortfarande att använda politiska medel för att överleva, behålla sin status osv. Ibland kommer de att, precis som "liberalerna" på 1800-talet, göra olika socialpolitiska kompromisser för att systemet deras ska överleva, och på samma sätt som då kommer nattväktarstaten att självdö.

Är nattväktarstaten sedan etniskt blandad, kommer processen att gå ännu snabbare, eftersom fattiga, men stora, etniska grupper kommer att utnyttja politiska medel för att förändra status quo till sin fördel.

2. Nattväktarstaten är alltså en utopi. En vacker dröm, men ett solklart fall av en utopi. Den bygger på den vackra tanken att man med rationella argument lyckas övertyga nästan alla om hur bra den är, så att de inte stör dess funktion när den väl kommit igång, utan lydigt och utan knot genomlever perioder av fattigdom och arbetslöshet. Den bygger på den tveksamma tanken att det ligger något gott i ett samhälle utan politik, och att ett sådant samhälle ens är möjligt.

För några dagar sedan diskuterades tecknade serier på webblogg Oskoreis kommentarsfunktion. Dagens inlägg blir därför en närmare titt på det fenomen som kan kallas nihilistisk humor, eller hyper-spektakulär humor. Sådan humor kan vid en första anblick ofta verka extrem, abnorm och dekadent, och det kan därför tyckas märkligt att det finns traditionalister och högerradikaler som uppskattar den. Så är emellertid fallet, och vi kommer idag att närmare gå in på varför. Det exempel vi kommer att använda för att illustrera vår tes är den amerikanska tv-serien Family Guy, som vid en hastig betraktelse kan tyckas urartad genom den massiva mängd lyteskomik, blasfemi och vältrande i mänsklig misär som utmärker den.

Situationismen som användbar analysmodell
Vi har på denna blogg upprepade gånger påpekat hur värdefull den världsbild som är situationismen kan vara för nationalister och traditionalister, eftersom den ger oss ett verktyg att förstå konsumtionssamhället med som är djupare och mer nyanserat än många andra. Dagens inlägg bygger på den presentation av situationismen som återfinns här:
http://oskorei.webblogg.se/170106061419_situationismen_fler_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/160106171654_situationismen_ngra_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/180106221345_nationalsituationismens_12_teser.html

Dekomposition, Skådespelet börjar äta sig självt
Situationisterna menade mycket förenklat att det moderna konsumtionssamhället är ett Skådespel, som förvandlar människor till passiva konsumenter. Skådespelet kan till exempel vara att vi dagligen spenderar timmar på att se olika varor berätta om sig själva i reklamfilmer, eller att vi konsumerar olika livsstilar som dessa varor/reklamer har gett oss, eller att vi konsumerar ideologier som politiker och media ger oss (såsom "antirasism", vilket i sig är ett helt litet Skådespel, komplett med sliskigt sentimentala bilder, varor vi kan köpa, självrättfärdiga Roller att leva/spela, och så vidare).

Att situationisterna ansåg att Skådespelet är av ondo torde vara ganska uppenbart, och den åsikten delar de med oss traditionalister. Något är djupt sjukt när allt större delar av våra liv förvandlas till passiv konsumtion.

Situationisterna identifierade några inbyggda motsättningar i Skådespelet, som kunde leda till dess undergång. En sådan inbyggd svaghet var att de varor som är delar av Skådespelet ständigt måste fyllas med mening i människors ögon, det räcker inte att en vara presenterar sig som "jag är nagelklipparen X-120, jag klipper dina tånaglar" utan den måste lova lite mer. Den måste lova saker i stil med "jag är nagelklipparen X-120, jag gör dig till en förmögen sexmaskin!!!!!!". De måste ha en mening, en magi, och den magin förlorar de snabbt. Skådespelet måste därför leta efter nya källor till mening och magi, och bland annat flirta med "revolutionen". Vi kan se det i att man försökt ge vissa varor en lite "farlig" innebörd/mening, genom att använda symbolik från sovjetiska propagandafilmer eller Che Guevarabilder. Med tanke på hur snabbt Skådespelet förbrukar bilder och symboler, så är det min gissning att inom 10 år kommer Skådespelet att börja "flirta" med bilder och symboler från nationalsocialismen också, och att Adolf Hitler kommer att dyka upp i reklamfilmer för läskeblask. Jag är tveksam till om detta är ett hot mot Skådespelet och systemet, det är snarare ett exempel på det fenomen som situationisterna kallade rekupering. Rekupering är när ursprungligen anti-systemiska företeelser och rörelser görs till en del av Skådespelet, och vitaliserar det för en tid, skjuter på dess oundvikliga undergång något. Det kanske mest ironiska exemplet på rekupering är när medlemmar ur den "revolutionära" vänstern ägnar sig åt att skriva statliga utredningar eller uppbära lön för att på heltid registrera medlemmar ur den nationalistiska oppositionen.

Hur som helst, ett sådant system saknar mening på ett djupare plan. Ett system av varor som försöker inbilla oss att de har någon sorts mening, och som dessutom ständigt parasiterar på bilder och symboler från verkligheten, är djupt patologiskt. Vem som helst som lever med Skådespelet under en längre tid löper en stor risk att inse detta. Skådespelet lovar nämligen runt men håller tunt.

Situationisterna identifierade här ännu en möjlig källa till Skådespelets undergång, nämligen mängden av bilder, varor och löften. När de blir så många, och alla varorna hävdar att just de är vägen till lycka och framgång, så blir det absurt. När det alltså går inflation i varor och bilder, så kallas det dekomposition. Nihilistisk humor bygger ofta på dekomposition, och på en flirt med nihilistiska insikter i Skådespelets meningslösa och lögnaktiga natur. Detta blir tydligt i serier som Family Guy och South Park, där man särskilt i den förstnämnda ständigt kommenterar olika delar av Skådespelet (reklam, tv-serier, popikoner, kändisar) på ett sätt där deras meningslösa och förljugna väsen avslöjas.

Nihilism - mellan hånskratt och förtvivlan
Family Guys popularitet är ett tecken på att ett växande antal människor insett Skådespelets meningslösa natur, och alltså tagit ett steg närmare nihilismen. Å ena sidan utmärks nihilismen av ett hånskratt åt det etablerade samhället och dess många illusioner, dogmer, konventioner, påståenden, och ideologier, som man inser är lögner och har svårt att ta på allvar. Å andra sidan utmärks nihilismen ofta av en känsla av förtvivlan och besvikelse (detta blir tydligare i mer existentialistiska serier som Arne Anka och Klas Katt). Det är inte nödvändigtvis särskilt roligt att inse att allt man trott på sedan man var liten var lögner.

Interregnum och positiv nihilism
Ok, så Skådespelet och löftena i reklamen är egentligen en stor fet lögn. Innebär detta att allt är meningslöst, och att allt är lögner? Så är det inte nödvändigtvis, utan vad det innebär är att en världsbild börjar tappa sin vitalitet och sin mening. Moderniteten som Skådespelet är en del av, har egentligen förlorat sin livskraft för ett tag sedan, men en ny världåskådning har ännu inte tagit dess plats. Man kan därför säga att vi lever i ett interregnum, tiden mellan två ordningar. Den nya ordningen finns redan, har redan börjat ta form, men den är än så länge svagare än den gamla ordningens företrädare. Eftersom dessa företrädare är vana vid sin position och sina privilegier, och eftersom deras myter börjar tappa sin livskraft, kan vi förvänta oss att de kommer att använda alltmer fula metoder i sin kamp mot den nya ordningen. Men vi kan också förvänta oss att detta kommer att vara förgäves, och på sin höjd solka deras rykte i framtida historieböcker.

Men fram till dess kommer en och annan av oss att finna inspiration i de avslöjande nidbilder av det rådande systemet som ges i den mer eller mindre nihilistiska humoristiska genren. Även om dessa nidbilder inte ger oss ens en antydan om vad systemet ska ersättas med.

Vårt folk har bestulits på sina myter, sina traditioner och sin identitet. Men inom dem växer en längtan att återfå det man tagit ifrån dem, och detta märks inte minst genom framgångarna inom populärkulturen för det som kallats "sanna myter". Batman Begins, The Transporter, Conan, Last Samurai, med flera filmer är sådana sanna myter, och i en tid när ingen längre läser Eddan så är det genom dessa filmer som våra fränder får en glimt av den världsåskådning man berövat dem.

En sådan sann myt, som dessutom är väldigt populär inom den nya högern, är JRR Tolkiens böcker om Härskarringen, och de filmer som baserats på dem.

Tolkien som kristen indo-europist
Tolkien var inte bara författare, utan även akademiker. Han var väldigt intresserad av europeiska språk och myter, och bland annat Beowulf var en viktig inspiration för honom. Man märker detta genom att hans böcker är späckade med gamla europeiska ord och begrepp. Midgård, Beren, orch, namnen på rohirrim, listan kan göras väldigt lång.

Tolkien var också kristen, och det finns många kristna teman i Härskarringen. Den kristendom Tolkien företräder är dock inte densamma som dagens Svenska Kyrkan står för, utan en "muscular christianity" som det kallats, och alltså en kristendom som bevarat mycket av det bästa av hedendomen (både i livssyn och i respekt för gamla traditioner).

Dessa kristna inslag blir särskilt tydliga i de teman som återkommer i hans böcker, nämligen svek och försoning, personlig utveckling, faran med att låta ändamålen helga medlen och liknande. Detta är djupa psykologiska insikter som bidragit till sagans popularitet. Den som inte berörs av Gollums tragiska öde, och den inre kamp mellan hans känslor för sina nyfunna vänner och Ringens grepp över honom, är en känslomässig analfabet. Detsamma gäller Boromir, Denethor och Saruman, vilka för en god sak låter ändamålen helga medlen och får betala priset för detta. Särskilt Boromirs öde är ett typiskt kristet exempel på svek och försoning. Hobernas utveckling från piprökande stora barn till framstående krigare, eller Theodens frigörelse från Ormstunga och ritten mot en episk och heroisk död i räddningen av Gondor, är också något som läsare kunnat identifiera sig med i decennier.

Traditionella teman i Härskarringen
Midgård som litterär skapelse har ett flertal likheter med den europeiska traditionen. Det finns där dels en kronologi som är märkligt lik den traditionella. Det sjunkna Beleriand motsvarar då med lite god vilja Hyperborea, medan Numenor är ett tydligare exempel på Atlantismyten. Intressant är även att Tolkien talar om Fyra Åldrar, som dessutom präglas av att människorna blir allt mindre heroiska, moraliska och "gudddomliga". I Beleriandkrigen kunde människor framgångsrikt kämpa mot drakar, i Tredje Åldern däremot har de flesta dvärgar och alver försvunnit. Denna historiepessimism är ett återkommande inslag i traditionalismen, och det är även tron på Åldrar/Yugor (enligt både Tolkien och hinduerna lever vi ju just nu i Fjärde Åldern ;-)). Tolkien arbetade även på en apokalyptisk slutstrid, då den fallne "ärkeängeln" Morgoth återkom i en episk kamp, men mig veterligen blev han inte färdig med detta. Det är i så fall också en ganska klassisk del av den traditionella historiesynen: det blir hela tiden sämre, tills det kommer en massiv strid mellan gott och ont, och världen "föds på nytt".

Tolkien arbetar även med det som kallats en sakral geografi , alltså en världsbild där vädersträck och platser är fyllda med mening. Vissa platser är onda, såsom Utumno och Mordor, andra platser är idylliska (Fylke), gudarnas sfär har avskiljts från människornas men ligger i väster, och så vidare. En intressant detalj är att för Tolkien kommer ondskan från sydost, och det är en tanke som återfinns även i  vissa traditionella europeiska synsätt.

Tolkien arbetar även med en detaljerad raslära, där olika raser och folkslag har olika egenskaper. Vi har olika grenar av de mäktiga alverna, vi har de förvridna orcherna och den elit av uruk-hai som avlats fram av dem, vi har troll, dvärgar, och så vidare. Även bland människorna kan man med Evola säga att vissa folk har tagit del av the Northern Light och fått en "spiritual chrism", medan andra levt i mörker och därför också är benägna att tjäna mörkret. I Nord finns de sanna religiösa traditionerna (hyperboreanska?) och man har påverkats av alverna både genetiskt och kulturellt, i söder har man påverkats desto mer av Sauron. Samtidigt kan det vara värt att påpeka att Tolkien inte hade en så förenklad världsbild att han inte trodde att "goda" raser inte kunde falla, tvärtom är detta ett återkommande tema och ett återkommande hot mot dem (Numenoranernas bittra öde och de överlevandes förfall till svarta numenoriter är ett typexempel på det Evola kallar en titanisk utveckling. Deras ättlingar i Arnor och Gondor representerar då mer en heraklidisk utveckling). Tolkien ser heller inte vissa utbyten mellan de goda raserna som ett problem.

Även politiskt står Tolkien för en traditionell världsbild, och det är ingen slump att han kallade sig själv anarko-monarkist. Detta innebär att hans ideal var en kombination av ett organiskt, decentraliserat samhälle med självstyre för lokala samhällen och deras traditioner, och ett auktoritetsideal som är som hämtat från Julius Evola. Den sakrala konungen har en förbindelse med det högre, med valar, alver och Eru, och har ett ansvar för att försvara sitt folk. Den "sanne kungen", som gömts undan i århundraden men sedan återkommer och räddar folket i dess mörkaste stund, är ett återkommande tema i europeiska sagor. Att en sann kung har övernaturliga krafter och kan bota sjuka genom beröring är också ett sådant tema, välkänt från medeltiden.

Vad gäller religionen är de kristna inslagen tydligare, och man kan tolka skaparen Eru som en motsvarighet till de kristnas Gud, medan valar är ärkeänglar och maiar vanliga änglar. Melkor/Morgoth är då ett tydlig motsvarighet till Lucifer. Men det finns både kristna och hedniska inslag även här, och hur världen enligt Tolkien får himlakroppar är ett exempel på det senare.

Härskarringen som sann myt
I en tid när Europas folk fråntagits sin identitet och deras minnen och historia ersatts med rena förolämpningar som kokats ihop av människor som vill dem illa, så fyller en trilogi som Härskarringen en viktig funktion. Inte minst ser vi detta genom de beskyllningar om "rasism" som riktades mot den. Varför hade man bara med "vita" skådespelare i huvudrollerna, varför gick man inte emot handlingen i Tolkiens berättelse och lade in lite mer kvinnor, minoriteter, HBT-personer? Det reaktionen egentligen handlar om är att våra fiender inte kan smälta att en film görs som riktar sig till europeéer, och att denna film sedan blir en jättesucce. Kort sagt, de kan inte leva med att vi har egna myter som är gjorda just för oss.

Kanske är detta för att de anar vad som rör sig under ytan i vår folksjäl, kanske är det för att de anar vilken inspiration många av oss kan hämta från Härskarringen. Kanske anar även de de likheter som finns mellan hotet som riktas mot de fria folken i Tolkiens historia, och den situation som Europa befinner sig i. Vi har drabbats av samma moraliska och kulturella förfall som Gondor, i likhet med gondoranerna föder vi för få barn, och i likhet med Rohans folk låter vi kriminella band härja våra länder utan reaktion.

Men Tolkien visar även att det alltid finns hopp när det är som mörkast. De arketyper som frälser Midgård i hans böcker, är arketyper som även vi bär inom oss. Det är därför inget sammanträffande att skådespelaren John Rhys Davies, som spelade Gimli i filmerna, efter att de gjorts uttalade sig på följande vis om Europas situation:

"- Det pågår en demografisk katastrof i Europa som ingen vill prata om, som vi inte vågar prata om eftersom vi är så försiktiga med att inte förolämpa någon rasmässig, och det skall vi också vara, men den här frågan rymmer även en kulturell aspekt. Runt 2020, kommer 50 procent av barnen under 18 år i Holland att vara av muslimsk härstamning. Västeuropéer skaffar inga barn. Befolkningen i Tyskland kommer att vara 56 procent av vad den är i dag. Befolkningen i Frankrike, 52 procent av vad den är i dag. Det sker en förändring i den västerländska civilisationens själva karaktär i Europa som vi borde fundera över och åtminstone diskutera.[...] Om det bara betyder ersättandet av en genetisk härkomst med en annan så vore det inte så allvarligt. Men om det innebär ersättandet av den västerländska civilisationen med en helt annorlunda beskaffad civilisation med annorlunda kulturella värden, då är det något som vi verkligen borde diskutera.[...] Ni förstår säkert att det jag just sagt är detsamma som att häda i den här stan[...] Men om Tolkien har ett budskap så är det just att ibland måste du stå upp och kämpa för det du tror på. Han visste vad han kämpade för under första världskriget. "

Den effekten kan sanna myter ha på dem som verkligen kan uppleva dem, som är öppna för vårt folks myter.



Mer Tolkien finns här:
http://www.valaquenta.com/

Vi har tidigare här på bloggen tagit upp den amerikansk-judiske professorn Paul Edward Gottfried, och hans analys av hur den liberala staten under 1900-talet förvandlades till en karikatyr på liberalism. Från att ha satt människors frihet i centrum, i form av yttrandefrihet, friheten att leva sina liv som de själva valt, mötesfrihet, åsiktsfrihet, et cetera, så gick den "liberala" staten alltmer över till att detaljreglera deras liv. Professor Gottfried förklarar detta bland annat med att en Ny Klass av byråkrater, journalister, sociologer och liknande tog över makten.

Att den Nya Klassen har en djupt elitistisk och förmyndande inställning till vanliga medborgare, och en negativ inställning till dessa medborgares traditioner och kultur, blir skrämmande tydligt om man ser hur åsiktsfriheten inskränkts i Västvärlden under den tid de härskat, eller om man ser hur "rednecks" framställs i de filmer de står bakom. Ett exempel bland flera på den Nya Klassens klasshat och förakt för vanliga "svennar" finner man här, i Henrik Torehammars angrepp på "förlorare med y-namn" och "rädda bönder med torshammare":
http://mrphonk.webblogg.se/270606004725_fortsatt_polemik_med_torehammar.html

Hundrasismen
Men åsiktsförtrycket är bara en del av den Nya Klassens förmyndarmentalitet, om än den tydligaste. Det finns en mörk logik i det moderna samhället, där en allmänhet som uppfostrats av Nya Klassen till att betrakta samhället som ett jättelikt dagis, är skrämmande lättmanipulerad av densamma. Detta äger i praktiken rum genom att det sker en obehaglig incident, som får stort genomslag i media. Ett indoktrinerat folk reagerar sedan på detta genom att kräva förbud mot någon företeelse som inte är så vanlig, men som kan kopplas till den obehagliga incidenten. På så vis inskränks friheten för människor med ovanliga intressen. Kort sagt, folk i gemen tycks ha slutat tänka efter innan de kräver förbud för saker, och kan kräva sådana förbud endast på grund av att de inte tycker om en sak. Några tankar om individens frihet att leva sitt liv enligt eget huvud, och att den friheten är principiellt viktig, tycks inte förekomma.

Ett exempel på denna mentalitet är den omröstning om huruvida kamphundar ska förbjudas, som i Expressen resulterat i att 88% av läsarna röstat för ett sådant förbud, och bara 12% röstat emot. När det gäller hundraser är det nämligen fullt möjligt att generalisera på ett sätt som man aldrig skulle överväga att göra om människoraser.

Det hela är ett exempel på den småborgerliga och anti-heroiska inställning som i kombination med den Nya Klassens förmyndarmentalitet skapar ett samhälle där ingen normal människa egentligen vill leva. Det är ett exempel på en egalitarianism som löpt amok: om det finns människor som inte klarar att ha en hund av kampras, så ska ingen människa få ha det.

Mot detta ställer man som indo-europeisk traditionalist tre insikter:

1. Européerna, och deras släktingar utanför Europa, har i alla tider haft en mycket nära relation till hunden. Vi har under den perioden kunnat ha hundraser som är väl så farliga som pitbulls utan problem.

2. Bara för att någon inte klarar av en farlig hund innebär det inte att ingen ska få ha det. Det gamla Europa kände ett begrepp vid namn privilegium, vilket är väldigt tillämpligt på frågan om farliga hundar, eller farliga djur i allmänhet. Om man har visat att man är mogen det, genom en utbildning och ett hedervärt leverne, så borde man kunna ha vilket djur som helst. Om man däremot missköter detta, skadar sin hund, eller lever ett osunt liv, så bör privilegiet dras in.

3. Ett folk som i panik vänder sig ifrån allt som är "farligt" förtrycker ett flertal av sina medlemmar, och demonstrerar tydligt det förtryck som alltid lurar i den egalitära världsbilden. "One law for the lion and the oxen is tyranny". Ett så fegt och förslappat folk lär heller inte klara sig länge i den verklighet som vi nu en gång råkar befinna oss i. För på längre sikt är det inte olika hundraser som hotar ett samhälle...

http://www.expressen.se/index.jsp?a=621169

Det är när man läser makthavarnas egna ord, som man inser hur främmande de är för folkets värderingar och åsikter. Innan någon PK-tråkmåns börjar gnata om att "aaaah, men vaffö röstar dom på dom dårå? Fatta att ni nazzar har fel å att alla svenskar står bakom invandringspolitiken", kan det vara läge att ta en närmare titt på en text som klart och tydligt bevisar min tes (inom parentes är det lite lustigt att samma människor som ser den representativa demokratins förda politik som ett "bevis" på att folket står bakom invandringspolitiken, ofta menar att när det gäller andra frågor, som frågan om kommunismen eller reclaimade gator, så är folket "lurat" och ledarna är inte alls representativa oavsett hur folkvalda de råkar vara).

Denna text är Språktest - fult röstfiske, av "NB", i dagens Aftonbladet. Faktum är att artikeln är så full av häpnadsväckande påståenden att man stutsar till flera gånger när man läser den.

Intressant är visserligen att "NB" (vilket sannolikt inte är en förkortning för Nationalbolsjevik i denna artikel) menar att det var Folkpartiets förslag om språktester som gav dem ett uppsving på 10% förra valet. Att Folkpartiet sedan svek dessa väljare är en sak, men det antyder ju att "NB" inser att det finns en stor opinion som vill se en förändrad politik på det området. Man kan hoppas att denna opinion minns Folkpartiets svek förra gången partiet fick deras röster, men Sverige är en mediestyrd demokrati så säker kan man inte vara.

Sedan skriver NB att Folkpartiet "antyder" att det finns invandrare som inte är intresserade av att lära sig svenska. Kan det vara en "antydning" när Sverige har mer än en miljon invandrare? Vet NB på något mystiskt och övernaturligt vis att alla dessa en miljon invandrare är intresserade av att lära sig svenska? Konsekvenserna blir löjeväckande om man tänker efter lite vad det är NB egentligen skriver.

Sedan skriver NB att en språksatsning bör vara öppen för alla, även svenskar, och där kan jag hålla med honom/henne. Antalet svenskar som är funktionella analfabeter ökar oroväckande, och kan man inte sitt modersmål är man förhindrad att ta del i samhället på många sätt. En fungerande folkgemenskap förutsätter alltså att alla kan läsa och skriva, och möjligheter till utbildning under hela livet är därför något positivt.

Det är dock inte folkgemenskap som är NB:s mål, utan det är att kväva en debatt genom att ifrågasätta andras motiv så att man slipper bemöta deras argument, vilket blir uppenbart av följande citat:

I rapportens inledning står att ”vid sidan av jobb är förmåga att kommunicera på landets språk den viktigaste nyckeln till en fungerande integration”. Frasen tyder på ännu en skevhet. ”Fungerande integration” i meningen att människor med olika bakgrunder möts och lär av varandra går att uppnå även om man talar olika språk. Återigen pekar folkpartiet ut ”dom” som ämne för integration med ”oss”.

Återigen blir det löjeväckande. Först fick vi veta att alla invandrare brinner av iver att lära sig svenska, och att det är "unket" att ens antyda att det kan finnas några undantag. Nu får vi veta att det är lika "unket" att förvänta sig att invandrare lär sig svenska (vilket visserligen torde vara en pseudo-fråga om NB nu har rätt i att alla invandrare vill lära sig det). Återigen blir det löjeväckande om vi drar konsekvenserna av de klyschor som NB oemotsagt får sitta och vräka ur sig. Vad är tanken, hur ska integrationen gå till om alla talar olika språk? Är det planen att jag ska lära mig swahili för att det ska bli en bra integration, men hur ska det då gå med integrationen av kurder och kineser? Förväntar sig NB att jag ska lära mig alla de språk som talas av Sveriges många invandrarkollektiv? Alternativet, som för en normal svensson torde framstå som vettigast och billigast, alltså att i Sverige talar man svenska, är ju "unket", ja kanske rentav "grumligt". Personligen kan jag uppleva att "möten" blir väldigt ytliga om man talar olika språk, men det är ju möjligt att jag missförstått det hela. Jag är ju trots allt ännu mer "grumlig" än Folkpartiet, och det räcker att ta en titt på motiven bakom mina argument för att slippa bemöta dem.

Den hemska artikeln står att läsa här:
http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/story/0,2789,848388,00.html

I en tid då den levande svenska kulturen oavbrutet trängs tillbaka till förmån för centralstyrd "mångkultur" och lika centralstyrda själlösa dokusåpor, är det hög tid att ställa den klassiska frågan: vad bör göras? Man blir då tvungen att fundera över vad kultur egentligen är, vad det bör vara, och hur man bäst uppnår detta. I dessa funderingar kommer jag att utgå ifrån de mycket speciella vänsterister som kallade sig situationisterna, och ifrån det traditionsbegrepp som Michael O'Meara med utgångspunkt i den Nya Högern utvecklar i New Culture New Right. Vi kommer då att se att situationisterna sätter fingret på vad som är fel med det moderna samhällets "kultur", medan Nya Högern visar hur man löser problemen och kommer vidare. Som vanligt är det alltså min tes att vänstern är bra på att identifiera problem som kapitalismen skapar, men att den moderna vänstern "i anden" är kapitalismens syskonideologi och därför inte klarar att lösa dessa problem. Den rena socialismen är kort sagt lika materialistisk och lika universalistisk som den rena kapitalismen, och detta har lika hemska effekter i förhållandet både till miljön och kulturen. Ofta hemskare.

Skådespelet
Under det förra århundradet uppstod det flera olika konstnärsavantgarden, som reagerade på det de kallade konstens död. Vad de avsåg var att konsten hade förlorat sin traditionella funktion, och gått från att vara en integrerad och organisk del av ett samhälle till att bli en kapitalistisk vara på en marknad. Konstnärsavantgardena försökte lösa detta på olika sätt (de mest kända är futuristerna, som kom att stå fascismen nära, surrealisterna, som kom att stå marxismen nära, samt situationisterna som var än mer politiska. Ett annat intressant konstnärsavantgarde med en egen ideologi är vorticismen, som med Ezra Pound som mest kända namn också kom att stå nära fascismen, för vilket Pound låstes in på mentalsjukhus efter kriget). Dessa olika politiserade konstnärsgarden ("den nya konstnären protesterar", som Tzara uttryckte det) var kort sagt olika försök att lösa konstens kris, och att skapa ett nytt samhälle där konsten återfick sin roll.

Situationisterna var sannolikt det teoretiskt mest avancerade av dessa avantgarden. Deras kritik mot varusamhället grundades dels i marxismen, dels i en salig blandning av romantiker, individualanarkister, konstnärer, och så vidare. Deras kanske viktigaste begrepp var Skådespelet, vilket var ett begrepp som skulle beskriva det moderna samhället vars offentlighet domineras av en massa varor som gör reklam för sig själva. Skådespelet blir som en stor show, där människor fastnar som passiva konsumenter, och man kan konstatera att den utvecklingen gått ännu snabbare sedan 60-talet. Idag är Skådespelet allomfattande, genom radio, TV, dokusåpor, reklam både på husväggar, busshållplatser och människors kläder, och inte minst i människors tankar och världsbilder. Om man skulle studera hur mycket folks tankar påverkas av de bilder som Skådespelet serverar dem, skulle man antagligen bli mörkrädd. Skådespelet styr exempelvis mångas sexliv genom de bilder och modeller de får genom pornografin, på samma sätt som deras politiska "världsbild" styrs av de bild av nationalister de får genom filmer som Romper Stomper och American History X (och detta gäller alltså både vanliga svenssons, och många självbetitlade "nationalister"), för att inte tala om det Skådespel som är kopplat till Förintelseideologin. I takt med att PR-konsulter och känslobaserad reklam blivit allt viktigare i det politiska skådespelet förlorar också politiken sin själ.

Roller och arketyper
Som man kanske redan anat menade situationisterna att Skådespelet inte är av godo. Skådespelssamhället är ett samhälle där människor passivt styrs av bilder de serveras, och det är ett klassamhälle med en klass som passivt konsumerar och en klass som producerar dessa bilder. Det är alltså inte ett samhälle som genomsyras av delaktighet i kulturen, eller av kreativt skapande, eller ens där människor kan vara sig själva och tänka själva. Det är också ett samhälle som på ett djupare plan saknar enhet (Vaneigem jämför med den enhet som fanns i det medeltida samhället, där allt ingick i en andlig helhet, allt kunde förstås utifrån en tradition som Evola skulle sagt), och bara är ett kaos av tjattrande varor.

Situationisterna använde sig av begreppet Roller för att beskriva hur vanliga människor styrs av Skådespelet även i sin vardag. Skådespelet ervjuder dem nämligen ett antal roller, som de kan välja att ta till sig. Man kan exempelvis välja att ta till sig Snobbens roll, Skinnskallens roll, Yuppiens roll, PRIDE-bögens roll, Fjortisens roll, et cetera ad nauseam. Ingen av dessa roller har ett egentligt djup, och ingen av dessa roller kan uttrycka en människas egentliga personlighet i dess helhet. De är därför begränsande enligt situationisterna.

Men det är här situationisterna kör huvudet i den teoretiska väggen på grund av sin vänsterism och sin ovilja att erkänna den europeiska kulturen. Som traditionalist instämmer man i att "fjortis" och "yuppie" är sanslöst ytliga, materialistiska och tomma livsideal. Men man ser även att situationisternas försök till alternativ, det eviga "var dig själv", egentligen är lika tomt och skadligt. Det är i grunden vänsterns evinnerliga försök att skala bort all kultur och andlighet från människan och komma tillbaka till något "äkta". Problemet är bara att när man skalar bort allt sådant så återstår det bara det rent biologiska, alltså i grunden ett djur i ordets negativa mening. De som påverkades av situationisterna kom också att utvecklas i hedonistisk riktning, med arbetsvägran, drogbruk, ivrigt sexliv, och liknande, snarare än att utvecklas till heroiska övermänniskor. Det är nämligen genom en kultur och en andlighet som en människa kan förädla det där mystiska "sig själv", identifiera de sidor som man vill utveckla och de sidor man vill få kontroll över. Det är därför vi alltid kommer att behöva förebilder i form av arketyper, som har utvecklats av européerna under tusentals år och som har ett djup och en psykologisk visdom, till skillnad från de ytliga och tomma roller som situationisterna mycket riktigt kritiserade.

Organisk kultur
I New Culture New Right beskriver O'Meara det kulturbegrepp som utvecklats av den antropologiske filosofen Arnold Gehlen. För Gehlen är människan till skillnad från andra djur "world-open", alltså hon utvecklar en kultur för att möta och förstå omvärlden, istället för att förlita sig på instinkter lika mycket som många andra djur. Olika människor har utvecklats i olika miljöer, och de har därför utvecklat olika kulturer.

Det som är intressant hos Gehlen är hans beskrivning av hur levande en kultur är. Det är inget statiskt och oföränderligt, utan en uppsättning bilder, symboler och visdomar som man som individ kan använda i sin vardag, och som man kan använda kreativt i konstnärligt skapande. En kultur är alltså en levande, organisk, enhet som mycket väl kan utvecklas i nya situationer. Men det som är viktigt är att det är en levande enhet, som utvecklas med utgångspunkt i det som den är. Man kan jämföra det med den moderna vänsterns syn på europeisk kultur, som något som ska dödas, något som man måste ta avstånd ifrån och ersätta med helt materialistiska, funktionella och livlösa abstraktioner.

Delaktighet
Den traditionella synen på vad en kultur är, ger alltså möjlighet både för utveckling och förankring i det förflutna. Vi kan ta med oss mycket av både vikingarnas livssyn och folkhemmets in i rymdåldern. Gehlens syn visar också att kultur är något som ska levas, inte något man ska matas med av en överhet. De lärdomar och symboler som är den svenska kulturen kan användas, tolkas och fyllas med mening av varje svensk i vardagen, och delaktighet måste också vara målet för kulturpolitiken. Detta innebär i sin förlängning att en svensk kulturpolitik kommer att präglas av en hel del mångfald, men inte "etnisk mångfald" utan inom-kulturell mångfald, eftersom olika människor kommer att leva samma kultur på olika sätt. Det är då viktigt att skola och media ger människor en fast grund att stå på i den egna kulturen, historien och språket (för min del är svenska, historia och samhällskunskap de enda ämnen som egentligen behöver läras i grundskolan ;-), men att de sedan har fria händer att leva denna grund efter eget huvud i vuxen ålder. Detta kan innebära både att de låter sig inspireras av främmande kulturer och tolka dessa utifrån den egna kulturen, och det kan innebära ett experimenterande som kan kallas "urartat", men det får staten leva med eftersom kostnaderna för att börja lägga sig i människornas fria tolkning av kulturen är större än vinsterna av det. Man bör alltså sträva efter en kulturpolitik som både ger ramar och tillåter mångfald utifrån dessa.

Ämnet har även behandlats i dessa inlägg, och i så gott som alla inlägg i Indo-europeana-avdelningen på bloggen:

http://oskorei.webblogg.se/300306070807_renzo_novatore.html
http://oskorei.webblogg.se/170106061419_situationismen_fler_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/160106171654_situationismen_ngra_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/291205122200_deleuze_nietzsche_och_reaktiv_an.html
http://oskorei.webblogg.se/220106085001_the_war_machine.html
http://arkeofuturist.blogspot.com/2006/03/archeo-futurism-ii.html
http://oskorei.webblogg.se/180106221345_nationalsituationismens_12_teser.html
http://oskorei.webblogg.se/190406154227_fr_en_hednisk_antiglobalism.html

Manarkon har också skrivit ett flertal bra inlägg om just kultur.

Att svenska media inte gör sitt jobb torde vara pinsamt uppenbart för alla som värdesätter en levande och rymlig debattkultur framför "nakenchocker" och "rasistattacker". Därför förbigår de nyheter som är viktiga, och skriver spaltmetrar om oväsentligheter.

Moskvakonferensen
En nyhet som är av yttersta betydelse för den europeiska samtids- och framtidshistorien har därför, mig veterligen, inte omnämnts alls i Sveriges vildvuxna mediadjungel. Jag syftar givetvis på den konferens som i början av juni hölls i Moskva, på initiativ av den ryska tidskriften Athenaeum och den ryska tankesmedjan European Synergy. Konferensen samlade en betydande del av Europas intellektuella nationalistiska elit, från tyskarna Pierre Krebs och Constantin von Hoffmeister, den franske filosofen Guillaume Faye, David Duke från USA, med flera.

Jag kan personligen tycka att man borde valt Fayes identitetsbegrepp europeisk biokultur framför det mer amerikanska "white worlds future". Men det är också den enda egentliga kritik som kan riktas mot konferensen, som fyller en viktig funktion genom att samla de intellektuella eliterna från ett flertal europeiska länder, och på så vis förhoppningsvis göra kampen lika europeisk som retoriken länge varit (att euro-amerikanerna kulturellt är en del av Europa, i likhet med australiensare, boer, argentinare, med flera, och delar våra ödesfrågor är en självklarhet).

Den är även av stor vikt genom att den knyter nära band mellan Ryssland, med hennes stora vitala grupper, och det övriga Europa. Tänkare som Guillaume Faye har tydligen diskuterat detta grundligt under konferensen, och man tycks ha kommit fram till att Ryssland kommer att spela en central roll i den europeiska befrielsekampen. Att så är fallet har både geopolitiska och kulturella orsaker.

Konferensen tycks också ha mött, om inte gillande så i varje fall en ovanligt hög tolerans, i Ryssland. De har kunnat röra sig fritt, och tagits emot på konserter och museum. Kanske kan det vara så att den allmänna atmosfären och tidsandan i Ryssland är mer positiv till tankar som den Nya Högerns, och kanske kan det rentav vara så att ryska makthavare börjat inse att den kamp de tvingas föra mot ett expansivt USA och hennes pseudo-allierade islamister bara kan föras i det gamla Europas namn. Om så är fallet kan vi se fram mot ett nytt kallt krig, där europeiska nationalister får stöd av stormakten Ryssland.

Att Sverige inte tycks ha varit representerat på konferensen kan naturligtvis beklagas, men det har naturliga orsaker. Närmare bestämt i den svenska statens hårdare repression, och kontroll av den akademiska världen, jämfört med de flesta europeiska länder. I Frankrike kan man vara Nyhöger och samtidigt ha en professorstjänst, och alltså få betalt av staten för att skriva och forska i ämnen som berör Nya Högern och Europas historia och återfödelse. I Sverige tycks den möjligheten vara betydligt mindre, här är det främst radikala feminister och liknande som får betalt för att sprida propaganda och kalla den "forskning". Men det blir säkert fler konferenser, och då kommer även Skandinavien att vara representerat. ;-)

http://aryanfuturism.blogspot.com/2006/06/press-release-of-international.html
http://forum.skadi.net/showthread.php?p=456363#post456363
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=58343
http://aryanfuturism.blogspot.com/2006/06/moscow-declaration-pavel-tulaev-speech.html

När man försöker skaffa sig en överblick över olika historiska högerradikala rörelsers inställning till ekonomin blir man lätt förvirrad. Där finns den tidiga italienska fascismen och dess franska kusin, som var våldsamt manchesterliberala och ville att staten skulle lägga sig i marknadsekonomin så lite som möjligt. Där finns även den senare italienska fascismen, som strävade efter en nationellt syndikalistisk ekonomi där kontrollen och på sikt ägandet av fabriker, banker och liknande skulle ligga hos samhället. Vi hittar även högerradikala rörelser som i stil med britten Oswald Mosley strävade efter en gillesocialistisk modell, där man valde att använda ordet gille istället för syndikat eller korporation. Vi hittar de sydeuropeiska nationalsyndikalisterna, vi hittar de libanesiska falangisterna som idag är marknadsliberaler, vi hittar nationalsocialister och nationalbolsjeviker som velat ha mer eller mindre statlig kontroll över ekonomin, vi hittar den tidige Ernst Jüngers soldatsocialism som tycks ha legat närmare rådssocialismen, och så vidare. Frågan är hur man hittar något gemensamt bland dem, och frågan är även hur det kunde vara möjligt att rörelser som befann sig på så olika ställen på den ekonomiska höger-vänsterskalan ändå såg varandra som fränder.

Politikens primat
Nyckeln till den gåtan finns i den högerradikala inställningen till relationen mellan politik och ekonomi, som skiljer sig både från socialismens och liberalismens. Både socialister och liberaler menar nämligen att det ekonomiska ska vara överordnat det politiska, även om de föreställer sig olika sätt att genomföra det hela. För en högerradikal är däremot det politiska överordnat ekonomin. Det politiska inbegriper i det fallet kulturen och folkets existens. Det innebär att när en abstrakt princip som "äganderätten" hamnar i konflikt med folkets väl, nationens utveckling eller förmåga till konkurrens/självförsvar, så kommer en högerradikal stat att lösa det hela med inskränkningar i äganderätten. Men det innebär samtidigt att när en högerradikal stat bedömer att marknadsekonomi är den effektivaste vägen att uppnå vissa mål, så kommer den att föra en marknadsliberal politik. Detta förklarar det fascistiska Italiens märkliga omsvängning från en manchesterliberal till en närmast socialistisk politik i samband med den globala ekonomiska krisen. Innan dess hade man bedömt att manchesterliberalismen var det bästa sättet att uppnå målet (Italiens ekonomiska utveckling), men när det inte verkade fungera längre så bytte man politik. Manchesterliberalismen var alltså ett medel, inte ett mål.

Detta innebär att en högerradikal är svår att placera på den ekonomiska höger-vänsterskalan, eftersom han/hon byter ståndpunkt efter omständigheterna. Ser man marknadsliberalismen som ett sätt att uppnå ekonomisk utveckling, eller att låta medborgarna utveckla sina talanger fritt, så kommer man att föra en marknadsliberal politik. Men om den politiken börjar hota andra viktiga intressen, till exempel genom att folkgemenskapen splittras genom stora klassklyftor som i praktiken gör delar av folket maktlösa i deras egna liv, eller leder till en massinvandring som får oönskade kulturella och politiska effekter, så är manchesterliberalismen inte "helig" på något vis utan man ändrar då politik.

Privatkapitalism
Det finns alltså flera "högerradikalismer", som trots en gemensam utgångspunkt har olika syn på hur man ska föra en ekonomisk politik här och nu. Gemensamt för många är dock en positiv inställning till privategendom, och de har därför ofta försvarat småbönder och småföretagare mot kommunisterna. Samtidigt har de gjort skillnad mellan privatkapitalism och storkapitalism. Privatkapitalism är när en person äger ett företag som han/hon också själv driver, och känner ansvar för. Privatkapitalismen har positiva effekter för individen, den kan bidra till att man utvecklar kreativitet, ansvarskänsla, självkontroll, och en mängd andra positiva egenskaper, inte minst genom att den tillåter en omfattande kontroll över ens eget liv. Storkapitalismen däremot, eller ockrarkapitalism, rentierkapitalism, monopolkapitalism, och en mängd andra namn på samma sak, har inte dessa positiva effekter utan påminner snarare om en sorts tyranni på ekonomins område som omöjliggör de mångas kontroll över sina egna liv. Det är då en mindre grupp människor monopoliserat en stor del av ekonomin.

Högerradikaler har löst problemet med storkapitalismen på olika sätt. En lösning har varit att koncentrera sig på vem som kontrollerar ekonomin snarare än vem som på pappret äger saker, och då har staten lagt ramarna för storkapitalisterna och på sätt och vis försökt inordna dem som en sorts sentida feodala vasaller. En annan lösning har varit förstatligande av deras tillgångar. Min inställning är att den bästa lösningen är att försöka återskapa privatkapitalismens anda i en ny situation, genom att förstatliga de stora företagen och sedan låta dem skötas av syndikat/korporationer/gillen. Dessa företag är oftast så stora att man inte kan dela upp dem i småföretag av rent praktiska skäl, och då är en nationell syndikalism den bästa lösningen.

"Studera, studera, studera"
Avslutningsvis kan en uppmaning riktas till de av bloggens läsare som på allvar vill utmana det rådande systemet, och den uppmaningen går ut på att läsa in sig på den konservativa och högerradikala nationalekonomiska litteraturen. Som det är nu, så läser man nästan bara neoliberala ekonomiska teorier på universiteten, vilket ger neoliberalismen något som liknar en hegemoni på det området. Det är då viktigt att vi har egna nationalekonomer, som kan möta dem med argument på deras eget område. Givetvis måste man då behärska den neoliberala nationalekonomin, liksom keynesianismen, men man måste också känna till bristerna i dem. Den neoliberala ekonomiska modellen är, om man inte känner till dess förutsättningar, oantastlig och omöjlig att kritisera. I en värld som fungerar som en sådan modell vore det alltid dåligt att ingripa i marknadens funktion. Problemet är att de förutsättningar som den neoliberala modellen bygger på (att alla aktörer besitter fullständig information, för att bara ta ett viktigt exempel) inte finns i verkligheten, och att det därför uppstår såkallade market failures. Men det är ett område som blivande högerradikala nationalekonomer får sätta sig in i själva.

Dagens inlägg är ett försök till svar på Lundensis' inlägg om kapitalism:
http://lundensis.wordpress.com/2006/06/19/kapitalism/

Avslutningsvis kan tilläggas att jag också ser Lundensis som en trevlig prick, och vänskapsmaterial, och om jag har vägarna förbi Skåneland är det alls inte omöjligt att detta kan komma att kombineras med upprymda diskussioner om Celtic Frost och Heinlein.

Följande gamla inlägg kan vara av intresse i samband med dagens ämne:
http://oskorei.webblogg.se/100206224205_begreppen_hger_och_vnster.html
http://oskorei.webblogg.se/100306115851_one_more_effort_commies_if_you_w.html

"Det finns inga svenskar" är något man som etnisk svensk fått höra ett otal gånger vid det här laget. Ibland händer det dock att de makthavare som försöker skriva en på näsan att ens identitet och kultur inte existerar, ofrivilligt gör bort sig. Det är fallet med artikeln om Midsommar i dagens SvD. Såhär skriver SvD:

Majstång, sju sorters blommor, nubbe och sill – midsommar är väl det svenskaste som finns? Nej. Fast på andra håll är firandet starkare kopplat till Johannes Döparen som ju föddes sex månader före Jesus. Eldarna, som vi också tände en gång vid den här tiden, är betydligt äldre än så. De markerade sommarsolståndet – dagen då naturen var extra magisk.

Sedan räknar man upp midsommarfirandet i olika europeiska länder. Lite kul är att det är ju just det som alla normalbegåvade svenska nationalister sagt i alla tider: Europa är en kulturell enhet, där Sverige ingår. Det är därför integrationen av norrmän och polacker gått lättare än den av utom-europeiska nationaliteter.

Hur som helst, SvD:s artiklar om midsommar är i övrigt rätt läsvärda om man vill veta mer om denna högtids hedniska ursprung och innebörd (även artiklarna som länkas från "huvudartikeln"):
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13012351.asp#

Och med det lästipset önskar vi på webblogg Oskorei er läsare en glad midsommar.

Högeranarkism
Om lästipset ifråga inte räcker, så rekommenderar vi även läsning av denna artikel:
http://forum.skadi.net/showthread.php?p=461995

Det är en översättning av en del av en artikel av den tyske högerradikalen Karl-Heinz Weissman, där han behandlar relationen mellan högerradikaler och nihilism/libertinism/anarkism. Det är en intressant liten text, som bidrar med en förklaring till många högerradikalers oväntade litterära smak (själv läser jag exempelvis Baudelaire, Lovecraft och Stirner med god behållning).

Det kan vara värt att påpeka att den högeranarkism Weissman beskriver bara delvis är identisk med den brittiska idériktning som kallas nationalanarkism. De delar samma intresse för olika marginella, avvikande eller ockulta tänkare och författare, men nationalanarkismens mål att "bygga communities" är något ganska nytt i jämförelse med tidigare högeranarkister.

Den som vill veta mer om nationalanarkisterna kan besöka dessa sidor:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=22868
http://www.rosenoire.org/

Det kan även vara värt att inflika en kritik mot nationalanarkismen. Den tycks nämligen ha en passiviserande aspekt, och man kan fråga sig hur strategiskt riktigt det är att vända den dagsaktuella politiken ryggen för att istället planera nationalanarkistiska kollektiv ute i ödemarken. Var och en måste naturligtvis själva göra sin egen analys av samhället och omvärlden, men det är tveksamt om "allt är kört" till den graden att man måste fly ut i vildmarken istället för att stanna och kämpa. Har vi råd att se några av våra mest övertygade och resursfulla fränder förvandlas till högerhippies i det inre Norrland?

Den historiskt intresserade känner även igen nationalanarkisternas strategi från den såkallade utopiska socialismen under 1800-talet, då anhängarna till Fourier, Cabet, Owen, och andra tidiga socialister vände samhället ryggen och försökte bygga idealsamhällen i ödemarken. I inget fall lyckades detta, och de orsaker som stjälpte deras kollektiva projekt (att det ansluter sig många galningar och parasiter till sådana projekt, att de ofta blir beroende av det omgivande samhället ändå, brist på startkapital) måste noga analyseras av varje person som funderar på att göra samma sak. Även om den personen råkar kalla sig nationalanarkist istället för fourierist. Man bör alltså snarare fundera kring hur nationalanarkistiska lösningar kan göras till en del av kampen i det existerande samhället. Egna tankesmedjor, egna hyreshus, egna skolor, egna arbetsförmedlingar, alltså saker som gör det attraktivt och mindre riskabelt att ta del i den kampen, sådant bör alltid övervägas.

Därmed inte sagt att nationalanarkismen är meningslös. Dess medlemmar och websidor har lett till ett ökat intresse för olika mindre kända tänkare och teorier, som de gjort tillgängliga. De har också samlat en intellektuell skara som kanske inte skulle attraherats av vanliga "nationella" rörelser. Dess existens är också ett skäl till optimism. För på samma sätt som vi vet att den utopiska socialismen följdes av en era där socialister styrt snart sagt varje del av samhället, så är nationalanarkismen ett tecken på att vår tid kommer.

Om man är det minsta intresserad av psykologi så är fenomenet etnomasochism mycket intressant. Vår tes på webblogg Oskorei är att etnomasochismen faktiskt är en djupt rasistisk världsbild, skillnaden mot "klassisk" rasism är främst att man byter på rollerna. Om en klassisk rasist anser att den egna rasen är överlägsen andra och ska gynnas framför dem, så anser en etnomasochist att den istället är underlägsen och ska missgynnas. Inte sällan tar sig etnomasochismen rent sadistiska former, då man önskar den egna "rasen" allt ont och blir glad när den missgynnas eller misslyckas (därav de skadeglada utropen från etnomasochisterna när etniska svenskar är sämre än icke-svenskar på något, sedan må det vara fotboll eller skola), eller när etniska svenskar med ett politiskt intresse åker på stryk av icke-svenskar. Att etnomasochismen är en patologi, att jämföra med en psykisk sjukdom, är uppenbart.

Problemet med psykologiska teorier är att människor i gemen sällan säger rakt ut vad de tänker och känner, och detta gäller även etnomasochister. Sällan är folk ens fullt ut medvetna om vilka mentala bilder och ideologier som styr deras tänkande. Det är därför rätt sällan man får möjlighet att bekräfta sin tes. Men detta har nu hänt i England, där en 41-årig kvinna som smittats med HIV av en mörkhyad man från Västindien "hämnats" på andra västindiska män genom att försöka smitta även dem.

Detta visar oss att kvinnan ifråga sannolikt såg mörkhyade män som en specifik grupp även innan hon smittades. Hon hade alltså med största sannolikhet även innan en rasistisk världsbild, där olika grupper försågs med kollektiva och generella egenskaper. Det är dock troligt att hon i likhet med så många andra av våra samtida ansåg att just mörkyade människors generella egenskaper var mer positiva än den egna gruppens (fråga en etnomasochist varför just icke-svenskar är så roliga, och du lär få ett svar som är som hämtat från KKK-propaganda från 1800-talet. Enda skillnaden är att värderingarna svängt en aning, så det som på 1800-talet tolkades som farligt tolkas nu som roligt eller spännande). På annat sätt kan vi nämligen inte förklara hennes beteende efteråt, nämligen som en hämnd på en i hennes medvetande väl definierad grupp, som hon dessutom försåg med en kollektiv skuld.

Detta visar att många människor som ser sig själva som antirasister trots, eller rentav på grund av, detta fortsatt har en världsbild där olika grupper har kollektiva egenskaper och kollektiv skuld. Men i normalfallet anser de att dessa kollektiva egenskaper och kollektiva skuld är till den egna gruppens nackdel. Det är därför ovanligt att de gör den märkliga resan från etnomasochist till etnosadist över en natt, vilket tycks vara fallet med den brittiska kvinnan i artikeln.

Man kan alltså lära sig mycket om tidsandan och det som inte sägs högt även av att läsa en så alldaglig sak som en notis om ett patologiskt brott. Man kan också konstatera att vare sig etnomasochism eller etnosadism är vettiga politiska alternativ, det vettiga alternativet stavas istället etnopluralism. En sund människa hatar vare sig sin egen eller andra grupper, och erkänner alla folks rätt till liv. Men steget är långt därifrån till etnomasochismens patologier.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,844947,00.html

En intressant detalj är att även den nya påven tagit upp temat europeiskt självhat, med följande ord:

This case illustrates a peculiar Western self-hatred that is nothing short of pathological. It is commendable that the West is trying to be more open, to be more understanding of the values of outsiders, but it has lost all capacity for self-love. All that it sees in its own history is the despicable and the destructive; it is no longer able to perceive what is great and pure. What Europe needs is a new self-acceptance, a self-acceptance that is critical and humble, if it truly wishes to survive.

Som högerradikal stöter man förr eller senare på den idéströmning som går under namnet esoterisk NS, alltså nationalsocialism med en ockult dimension. Där möter man sådana arketyper som den Svarta Solen, armanerorden, il ultimo avatara, rotraserna, och den arktiska myten, och personer som Savitri Devi, Guido von List, Miguel Serrano och Jörg Lanz von Liebfels. Jag kan personligen tycka att det är ett intressant område, men de arketyper som jag själv påverkas av är hämtade från den indo-germanska hedendomen snarare än den esoteriska nationalsocialismen. Det mest positiva omdömet om esoterisk NS jag kan ge är därför att det är ett försök att skapa nya gudar, myter och arketyper i en situation där de gamla tycks ha förlorat förmågan att entusiasmera massorna. Dessa nya arketypers förmåga att entusiasmera får framtiden utvisa, hittills verkar de mest vara ett säkert sätt att alienera sina målgrupper.

Litteraturen om den esoteriska NS-traditionen är ganska stor, men även överlag väldigt dålig. De flesta böcker på området är antingen mer att betrakta som fantasy än som vetenskap (böcker i stil med "Hitler ingick pakt med Lucifer och utomjordingar, jag vet detta för jag har drömt det"), eller väldigt svåråtkomliga. Det finns egentligen bara tre undantag som jag känner till, som håller akademisk klass; Occult Roots of Nazism och Black Sun av Nicholas Goodrick-Clarke samt Arktos - the Polar Myth av Joscelyn Godwin. Ingen av dem är själv nationalsocialist (även om Goodrick-Clarke i inledningen till sin ena bok frågar sig om det är så begåvat att föra en massinvandringspolitik, eftersom det, precis som på 1930-talet, kommer att leda till vissa reaktioner från den europeiska urbefolkningen på sikt), men de behandlar sina studieobjekt seriöst och intellektuellt hederligt. Joscelyn Godwin är själv esoteriker, och har därför skrivit den i mina ögon bästa boken.

Arktos/Hyperborea/Thule, det boreala urhemmet
Godwin behandlar i sin bok en arketyp som i viss mån tagits upp även av exempelvis Julius Evola och Rene Guenon, nämligen Polernas arketyp, och särskilt då Nordpolen. Nordpolen spelar en viktig roll för alla folk som ägnat sig åt att studera stjärnhimlen, och inte minst de folk som dessutom trott sig ha sitt urhem där.

Bland de indo-europeiska folken återkommer myter som antyder ett urhem vid Nordpolen, och en väldig katastrof/kataklysm som tvingade dem att migrera söderut. Dessa folk hade en tidsuppfattning där Guldåldern följdes av Silveråldern, Bronsåldern och Järnåldern, och det tycks som om Guldåldern i vissa myter varit förlagd just till Nordpolen. Detta var föremål för många studier under 1800- och 1900-talet, där man bland annat utgick från beskrivningar av astronomi och årstider i riktigt gamla hinduiska och iranska skrifter. Man får där bland annat veta att årets längsta dag är dubbelt så lång som dess kortaste, och det är inte fallet i vare sig Indien eller Iran utan betydligt längre norrut.

Ett exempel bland de forskare och glada amatörer som Godwyn beskriver, är den indiske tänkaren Bal Tilak, som i de gamla hinduiska skrifterna fann beskrivningar av en plats där solen gick upp, och ned, en gång varje år, och där man bad Indra om beskydd mot den ohyggligt långa natten. Detta kunde naturligtvis bara avse landet norr om Polcirkeln menade Tilak. Tilaks studier togs sedan upp av den italienska traditionalisten Julius Evola. Tilak menade att runt 10,000 f.Kr. hade det arktiska urhemmet blivit obeboeligt genom den sista istidens ankomst, och därefter hade de boreala folken flyttat söderut, tills de nått bland annat Indien. Traditionalisterna lade till att en del av dem även nått ön Atlantis, som alltså enligt dem frodats och sjunkit senare i tiden än Hyperborea/Arktos.

Thulesällskapet
Tilaks teori var i sig inte politisk, men den kom att falla i fruktbar jord i Europa, där man alltmer ville frigöra sig från det beroende av semitisk historia som kristendomen ansågs utgöra. Istället mottog man entusiastiskt nyheterna från språkvetenskapen och religionsstudierna om släktskapet mellan européer och indier, tibetaner och iranier. Detta var början på den ariska mytens popularitet.

Men ett ursprung i Centralasien ansågs av många vare sig sannolikt eller önskvärt, och teorierna om ett urhem i det yttersta nord, Ultima Thule, blev då återigen attraktiva. Ofta i kombination med tankar hämtade från teosofin, i en särskild mix som kallades ariosofi. Godwyn kopplar detta till det tyska Thulesällskapet, som senare var bidragande till att bilda den lilla föregångaren till NSDAP.

Intressant är att även Thulesällskapets symbol, hakkorset, kan kopplas till Nordpolen, genom att den är en symbol för hur stjärnhimlen flyttar sig under året. Det har därför varit en lyckosymbol bland mängder med folk och kulturer genom historien, och är så än idag i Asien där inte ens det röda Kina förbjudit religiösa och historiska symboler på samma sätt som våra socialdemokrater. Anledningen till att Thule valde den som sin symbol kan ha varit att den är mindre vanlig bland semiter, och därför kopplades till ett ariskt ursprung.

Godwyn går in mycket på astronomi i sin bok, och hur stjärnhimlen "flyttat sig" under historien, men astronomi är inte min starka sida.

Den polära spiritualiteten
Det som skiljer Godwyn från Goodrick-Clarke är att Godwyn är esoteriker själv, och därför kan skilja på myters olika innehåll. En myt som den om Nordpolen kan nämligen dels tolkas bokstavligt ("det fanns en civilisation vid Nordpolen, den var högtstående, men nu är den borta efter en katastrof"), men även symboliskt och spirituellt.

Godwyn kan därför identifiera en polär andlig tradition, skild från den vanligare solära. Denna ska ha fortlevt in i vår tid som tydligast bland iranska sufier (sufismen är vid en hastig anblick en muslimsk riktning med mystiska inslag, men mycket av deras tankar är egentligen gamla indo-europeiska tankar som bevarats i ett islamiskt samhälle. I mindre grad gäller detta även den iranska shia-islam). Även Dante ska enligt Godwyn ha varit influerad av den polära traditionen när han skrev Komedin, som egentligen är en beskrivning av själens uppstigning längs polen.

I den solära traditionen står solen i centrum, men för den polära traditionen är det istället Polen. Det rör sig därför om ett uppstigande i likhet med denna,  som likt en axel skär  genom skapelsen från Inferno till den celestiala sfären. En intressant detalj som Godwyn noterar är att de som gjort denna "färd" kopplar den till färgen grönt eller till smaragder, oavsett om de kommit från en islamisk, kristen eller taoistisk bakgrund. Eller som Miguel Serrano från en nationalsocialistisk, som Godwyn ser som en polär tradition som spårade ur genom en brist på medlidande.

Det är i vilket fall som helst en väldigt läsvärd bok, sprängfylld med idéer och tänkare som hela tiden balanserar på gränsen till det rent otroliga (och ofta misslyckas med den balansakten). Men för den som är intresserad av lite mer okänd idéhistoria, eller helt enkelt av fantasy, så är det ett givet köp. Detsamma gäller den som är intresserad av traditionalism eller religionshistoria. Nämnas kan även att jag inte berört mer än bara en bråkdel av boken i detta inlägg, det finns även kapitel om nationalsocialistisk science-fiction, urgamla kartor och Antarktis' roll i mytologin.

Mer om Julius Evolas teorier om det arktiska urhemmet och den kataklysm som skall ha tvingat dess invånare söderut:
http://oskorei.webblogg.se/170905080958_julius_evola_on_the_polar_origin.html

En intressant detalj i sammanhanget är att teorier om arktiska urhem och istidsmigrationer är väldigt vanligt förekommande hos R E Howard, Conanböckernas författare, och även H P Lovecraft, Cthulhumytosets skapare. Om detta sedan beror på arketyper och kreativ atavism, eller bara att sådana teorier var utbredda på deras tid (och särskilt i de kretsar de skrev för), får dock var och en själv avgöra.

Ett försök att diskutera ämnet på Skadi, som snabbt spårade ur:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=30338

Den som intresserar sig för ockultism gör även väl i att läsa Julius Evolas varningar för vad det kan leda till, och detta gäller inte minst fenomenet esoterisk NS:
http://oskorei.webblogg.se/030406151328_julius_evola_och_motinvigningen.html

Mishima
Som högerradikal är man än så länge på många vis isolerad från det övriga samhället. Det finns dock ett antal beröringspunkter, och bland dem är litteraturen en. De författare som tillhör den högerradikala idétraditionen läses inte sällan även av den människokategori jag skulle vilja kalla kulturkoftor. Koftorna kan ibland vara förvånansvärt kunniga på området, och kan citera både Jünger, Mishima, Lawrence, Cioran, Celine och Conrad utan besvär. Att de bara läser om traditionen, och inte lever den, är givetvis lite trist, men det är bättre än inget.

Det är därför positivt att den japanske fascisten och traditionalisten Yukio Mishima får ökat utrymme i den svenska kulturdebatten, och läses mer. Mishima skrev ett antal böcker som genomsyras av en traditionell och iskall estetik, och begick slutligen harakiri i samband med ett kuppförsök.

Jag har hittills bara läst Patriotism av Mishima, en väldigt stark långnovell om en japansk soldat och hans fru, och vad hedern driver dem till. Den är väldigt vacker, och man tar verkligen del av huvudpersonernas känslor, samtidigt som den genomsyras av den icke-mänskliga/mer-än-mänskliga kvalitet som Evola beskriver i traditionen. Den kan därför vara riktigt obehaglig att läsa, och är ingen bok man oberörd lägger ifrån sig, men just därför är den också väldigt läsvärd.

Mishima har hur som helst varit i svenska media en del det senaste:

http://sydsvenskan.se/kultur/article164238.ece

http://www.st.nu/noje/kultur.php?action=visa_artikel&id=559754

http://www.arbetarbladet.se/rec_result.php?id=404571&avdelning_1=111&avdelning_2=161

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,835201,00.html

Mer om Mishima:

http://en.wikipedia.org/wiki/Yukio_Mishima

"Ta inte deras debatt"
Med jämna mellanrum dyker det i etablissemangets media upp artiklar som är så dumma att de inte kan passera okommenterade. En sådan är Petter Larssons "Ta inte deras debatt". Vad Petter faktiskt skriver är att man aldrig ska debattera med sverigedemokrater (och detsamma torde gälla högerradikaler), eftersom man då tvingas debattera invandringspolitiken som ett potentiellt problem.

Vad människan egentligen sitter och skriver är alltså att invandringspolitiken inte är ett problem, inte kan vara ett problem, och aldrig kommer att bli ett problem. Detta innebär att Petter i likhet med andra fanatiker menar att han sitter inne med en sanning som är så absolut att den aldrig får bli föremål för debatt. Att det aldrig, någonsin, per definition, någonsin kan finnas problematiska inslag i en invandringspolitik, särskilt en så omfattande och kravlös som den svenska, är så löjligt att man knappt behöver kommentera det. Det känns mer som ett kategoriskt uttalande av en pubertetsrevoltör än något som borde publicerats i en rikstäckande tidning. Detsamma gäller Petters demokratisyn som genomsyras av överklassens von oben-syn på folket och folkets åsikter ("tala om dem. Inte med dem"). Svagt, Aftonbladet.

http://wwwb.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,842592,00.html

Återinför dödsstraffet
Det är förövrigt dags att vi återinför dödsstraffet. Det är ointressant om detta leder till färre våldtäkter och mord eller inte, genom vissa handlingar förverkar man nämligen sin rätt att leva. Det är förövrigt även så att ett folk som inte med kraft försvarar och hämnas sina barn och unga inte förtjänar vare sig liv eller respekt.

http://www.expressen.se/index.jsp?a=613111

http://www.expressen.se/index.jsp?a=611686

Läsvärda blogginlägg
Det kan även vara hög tid att tipsa lite om läsvärda bloggar.

Den liberalkonservative skåningen Lundensis blir bara bättre och bättre, och ger i följande inlägg en mycket tänkvärd diskussion kring begreppen straff, hämnd och tvång, och skillnaden mellan dem. Klart läsvärt för varje traditionalist:
http://lundensis.wordpress.com/2006/06/06/straff/

Manarkon fångar likaså något essentiellt när det gäller etablissemangets pseudo-rebeller i följande text. När det gäller dessa människor var de ofta rebeller i sin ungdom (punkare, radikalfeminister, maoister eller vad du vill). I vuxen ålder har de släppt alla rebelliska tankar och i praktiken blivit kälkborgare, men behåller den sköna känslan av att vara outsiders genom rebelliska poser och/eller brysk debatteknik (ta den gamle maoisten Robert Aschberg som exempel). Poser snarare än innehåll alltså. Ett stort tack till Manarkon som satt fingret på detta:
http://www.manarkon.se/article/263/pseudorebellerna-kulturens-demontoerer

Magnus Svensson recenserar Last Samurai utifrån ett traditionellt perspektiv. Detta är även en av mina favoritfilmer (ögonen fuktades en aning i den sista stridsscenen kan erkännas), och Magnus fångar exakt de delar av den som berör en mest och som är värdefulla för traditionalister:
http://sivispacemparabellum.blogspot.com/2006/06/den-siste-samurajen-var-inte-en.html#links

Aequitas et Libertas har uppdaterat med ett antal filmer av den art som blivit bloggens signum och adelsmärke, nämligen suggestiva och inspirerande kombinationer av film och musik. Dels från den irländska nationalismen, dels franska minnesmarscher:
http://aequitasetlibertas.blogspot.com/

Det är även glädjande att se att Nordanvind uppdaterat sin blogg med en diskussion kring brott, straff och politikernas prioriteringar. Herr Nordanvind skriver bra och engagerat, och har i sina tidigare inlägg visat att han även är beläst (läs alltså även de tidigare inläggen på bloggen om ni inte redan gjort det), så vi har här något så positivt som en nationell intellektuell i vardande:
http://nordanvind.webblogg.se/280506152746_ett_folk_i_frvirring.html

Har även lagt till en del nya bloggar som länkar. Bland dessa kan särskilt rekommenderas Mr Phonk, som särskilt i mailet till den obehaglige Torehammar, och i sitt tal från Folkets Marsch, visar att han har både verbal och intellektuell förmåga. Vi kan därför sannolikt förvänta oss mycket gott från herr Phonk framöver:
http://mrphonk.webblogg.se/

Bloggandet tycks också ha tagit fart bland vårt östra brödrafolk, vilket märks i den (lyckligtvis) engelskspråkiga bloggen Velhametsä. Det är både skrämmande och nyttigt att se hur svensk politik ses i utlandet. Finsknationalistiska Suomen sisu kan också vara värt ett besök för de språkbegåvade.
http://velhametsa.blogspot.com/
http://www.suomensisu.org/

Har även lagt till ett par konservativa bloggare som tidvis är riktigt läsvärda:
http://elfstrom86.blogspot.com/
http://kulturrevolution.wordpress.com/


Nästa vecka kommer vi på bloggen att recensera Arktos - the Polar Myth av Joscelyn Godwin.

Skillnaden mellan liberaler och socialister på ena sidan, och traditionalister och högerradikala på den andra, är att modernisterna har väldigt kort historiskt perspektiv. Det är till exempel därför socialisterna kan fantisera om den klasslösa samhället, trots att en snabb överblick över historien borde få dem att inse att det bara är en återkommande, orealistisk dröm som alltid leder till blodbad. Det är även därför de kan fantisera om ett fungerande mångkulturellt samhälle, utan inslag av tvång eller dominans, trots att alla mångkulturella samhällen hittills haft över- och underordning mellan etniska grupper som sin kärna.

Som högerradikal slipper man däremot dessa ahistoriska fantasier, och kan hämta förebilder och lärdomar från tusentals år av historia. En sådan lärdom, som är ganska praktisk när man vill förstå historien, är teorin om kasternas regression. Den bygger på den indo-europeiska kastläran, som egentligen är en psykologisk teori om fyra olika personlighetstyper. Under de tusentals år som deras traditioner funnits, så märkte indo-européerna att det fanns tre eller fyra olika sorters människor: präster/intellektuella, krigare, och köpmän/bönder (samt eventuellt en fjärde grupp av arbetare). Givetvis finns det även underavdelningar av dessa, mindre grupper som inte riktigt passar in, och så vidare, men i det stora hela är det en praktisk psykologisk modell. Kastläran är även sund, eftersom den lär en att ställa realistiska krav på olika människotyper. Att kräva av en bondenatur att denne ska bli väldigt beläst, eller att denne ska bli en politisk soldat, är till exempel orealistiskt, och det är orättvist om man blir arg när denne misslyckas med det. Sådana förväntningar och frustrationer bottnar oftast i att man inte till fullo lyckats göra sig av med en egalitär och universalistisk världsbild. Kastläran är därför även den psykologiska modell som bäst förklarar och försvarar människors rätt att vara sig själva, rätten till skillnad som det ibland heter i postmoderna vänster- och queerkretsar. Till skillnad från dessa kretsar så har dock även kastläran en sund inställning, eftersom den har sunda arketyper som man ska sträva efter att förverkliga i sin egen person. Det handlar alltså inte bara om att passivt och självbelåtet vara sig själv, utan även om att bli sig själv, att kämpa och sträva för att bli det bästa man kan vara.

Kasternas regression
Kastläran är dock inte bara en psykologisk modell, utan även en historieteori. Några som utvecklat detta är Julius Evola i Revolt against the Modern World, Ravi Batra i Den stora världsdepressionen 1990, och Alain Danielou i Gods of love and ecstacy. Alla kombinerar kastläran med den cykliska historiesynen.

Evola beskriver hur det i urtiden fanns ledare som var både andliga och världsliga ledare. Detta påminner om grekernas tro på en Guldålder i urtiden, då människorna levde i harmoni med sig själva och med naturen, och då halvgudar vandrade bland de dödliga. I mindre mytisk form återfinner man samma tankar bland gröna anarkister och anarko-primitivister. Evola anser att under denna epok var det prästkasten som dominerade.

Men i enlighet med den cykliska historiesynen så blir det hela tiden sämre, och dessa ledare ersattes av krigarnaturerna som ledare. Krigarkasten tog då över, i form av monarker, militära härskare, aristokrater och liknande.

Krigarkasten ersattes senare av köpmannakasten som dominderande kast, inte minst eftersom de absoluta monarkerna gärna förlitade sig på denna kast i sin strid mot aristokraterna. Detta är den parlamentariska republikens era, kapitalismens tidsålder, bourgeoisiens och klassamhällets epok.

Men likt tidigare epoker bar även denna fröt till sin undergång inom sig. Borgarklassen skapade en stor egendomslös klass, proletariatet, som det dessutom ofta gjorde politiskt medvetet genom att använda sig av mot aristokraterna. Evola ser kommunismen och Sovjetunionen som den fjärde kastens dominans, och tycks ha varit övertygad om att världen bara sett början på den gudlösa kommunismens härjningar.

En kul detalj är att Evola ser tecknen på kasternas regression även i exempelvis arkitekturen, där templet (prästerna), följts av borgen/forten (krigarna), stadsstaten (köpmännen) och nu de rationella och själlösa byggnader som är hem för arbetarklassen. På samma vis påverkas etiken, familjen, religionen, arbetet, och så vidare av kasternas regression.

Ravi Batra beskriver ungefär samma utveckling, skillnaden är att han till skillnad från mer traditionell kastlära hellre beskriver prästkasten som en intellektuell kast. Detta innebär att han istället beskriver hur krigarkasten följs av den intellektuella kasten, exempelvis i form av kyrkans dominans.

Batra kallar den fjärde kasten för kroppsarbetarnas kast, och är tveksam till om en epok någonsin kan vara helt dominerad av sådana. Istället menar han att vad man har är en blandning av ett plutokratsamhälle och ett kroppsarbetarsamhälle. Det är fortfarande plutokrati/kapitalism, men massorna har ett betydande inflytande genom demokratin. Att de i praktiken manipuleras av de rika är för Batra inte förvånande. Att plutokrateran börjar bli en kroppsarbetarera märker Batra genom bland annat laglöshetens tillväxt. Han menar dock att en plutokrat/kroppsarbetarera aldrig kan bli särskilt långlivad, för eller senare kommer koncentrationen av rikedomar hos plutokraterna, och laglösheten, att leda till att proletariserade krigar- och prästnaturer leder massorna i uppror och påbörjar en ny krigarera.

En kul detalj är att Batra kombinerar teorin om kasterna och den cykliska världsbilden med nationalekonomi. Han menar då att när rikedomarna koncentreras hos en liten grupp i ett samhälle, så blir det instabilt eftersom de rika inte vet vad de ska göra av alla sina pengar och därför lånar ut en massa till de fattiga som då drar på sig stora skulder. Denna skuldsituation kommer förr eller senare att leda till en krasch och en depression, och Batra är väl kanske mest känd för att ha kunnat förutsäga en sådan krasch. Hans funderingar kring ett ekonomiskt system som skulle omöjliggöra sådana krascher påminner något om nationell syndikalism eller kanske snarare distributism.

Alain Danielou har i sina böcker beskrivit den shivaistiska traditionen i Indien, som enligt honom är minst 10,000 år gammal och en gång dominerat från Portugal till bortre Asien. Den stora skillnaden mellan Danielou och Evola är väl främst att han, och shivaisterna, menar att även prästkastens dominans är en regression, från ett tidigare stadium som utmärks genom balans mellan de olika kasterna. Det är alltså ett förfallstecken redan att prästerna bryter denna balans och sätter sig själva som härskare.

Den indiska traditionen är en av de äldsta som finns, med rötter mer än 8000 år tillbaka i tiden. Eftersom människor och samhällen fungerar ungefär likadant i alla tider, så innebär detta att indierna haft gott om tid på sig att dra slutsatser om den mänskliga naturen och civilisationers uppgång och fall. De har genom kastväsendet utvecklat ett sätt för väldigt olika folkslag att leva fredligt sida vid sida, och det är tack vare kastväsendet som jägarfolk från Indiens urtid idag lever kvar på samma kontinent som draviderna (vars förfäder enligt sina egna historieböcker kom till Indien från en sjunken kontinent eller stor ö i Indiska Oceanen för många tusen år sedan), och de ariska erövrarna. Hade liberaler eller socialister, eller för den delen "antirasister", fått råda så hade de indiska Mundafolken, de ursprungliga jägarfolken, för länge sedan förvandlats till fattiga proletärer och förlorat sina kulturer och sätt att leva.

Intressant är att den väldiga kunskapsbank som är den indiska traditionen har en del att säga även om vårt samhälle. Det tycks nämligen som om det som drabbar oss just nu, även drabbat andra civilisationer under de 8000 år som indierna kunnat dra slutsatser från. I Shiva Purana beskrivs hur gudarna bestämt sig för att utplåna Asuras (som både kan ses som ett folk och en ras av halvgudar. Sådana detaljer kan man förövrigt ta med en nypa salt). De kunde dock inte göra detta då Asuras hade starka och naturliga dygder, och levde enligt sina riter och seder. Gudarna var därför tvungna att bruka list, och skickade en falsk profet till Asuras, som skulle få dem att överge sina riter och sina dygder. Profeten och hans fyra lärjungar talade i korta och banala meningar, påstod att det inte fanns några människoraser, och lärde ut pacifism. De gjorde narr av folkets riter och seder, och lärde ut att det inte fanns skillnader mellan människor.

Eller, som Alain Danielou återger det i While the Gods Play:

"Heaven and hell are here on earth, nowhere else. Pleasure is heaven, suffering is hell. Sacred texts that recommend sacrifices to the gods are apocryphal. Therefore, life should be enjoyed for as long as the body is strong; then it should be destroyed (by commiting suicide). There is no point in dividing mankind into different castes. They are all men. No one is superior or inferior.

He denied the difference between the virtues of women and the manly virtues. He forbade the revering of gods and rejected the power of rites. All the ancient rites were therefore abandoned in the three cities.
It was thus that the power of the Assurs/Asuras declined."

Det är alltså en ganska bra sammanfattning av de hedonistiska, hypersentimentala och egalitära läror som dominerar även i vår egen tid, och intressant är att indierna bevittnat det tidigare och vet vad det leder till. En intressant detalj är även att den falske profeten efter att ha fullbordat den process som leder till Asuras undergång, av gudarna beordras att hålla sig undan i öknen, och vänta på Kali Yugan, då han åter ska sprida irrläror bland de dumma och lättlurade vars öde är att gå under. För även om det kan kännas aldrig så mysigt att vara pacifist och egalitär, så är det inte pacifistiska och egalitära samhällen som överlever och deras sista dagar har en tendens att vara vare sig mysiga, fredliga eller egalitära.

Den som är intresserad av indiska texter om civilisationers och tidsåldrars undergångsfas kan med stort utbyte besöka följande sidor:
http://www.geocities.com/integral_tradition/kali.html
http://www.geocities.com/integral_tradition/dark.html

Vi får där bland annat veta att i den mörka eran så kommer man att döda människofoster, vara elak mot kor, och skövla naturen. Och sett genom en traditionalists ögon så är det just vad som sker i världen av idag.

När det gäller valet av en andlig tradition, så är för oss svenskar asatron och kristendomen ganska givna alternativ. Om de inte passar överens med ens personliga ekvation, så finns det dock fler intressanta kandidater i den indo-europeiska historien. En av dessa är Mithraskulten, den unga kristendomens kanske farligaste konkurrent, de romerska legionärernas favoritreligion, odödliggjord genom Rudyard Kiplings poem A Song to Mithras (senare tonsatt av Blood Axis).

Ett problem man ofta stöter på när det gäller hedniska traditioner är att mycket av källorna gått förlorade. Detta gäller även Mithraskulten. En hel del går ändå att leta fram, och det är vad Payam Nabarz gjort i den behändiga lilla boken The Mysteries of Mithras. Nabarz' bok är dels en historiebok, och där ger den ett gediget och spännande intryck, och dels en beskrivning av "rekonstruerade" Mithrasriter. Dessa riter påminner en del om wicca, eftersom kraven på utövarna är mycket lågt ställda. Där man egentligen skall fasta för att utföra en rit, skriver Nabarz att man kan hoppa över frukosten istället. Detta ger ett mindre gediget intryck, och känns väldigt new age, så om man tänker använda ritualerna i boken bör man ha detta i åtanke (ska man ägna sig åt riter i allmänhet är alltid Julius Evolas Introduction to Magic en bra bok att läsa, så att man har något att jämföra med). Men som historiebok är den som sagt bra, likaså som introduktion till mithraismen.

Mithraskultens historia, en indo-europeisk guds många skepnader
Mithra är en urgammal indo-iransk guddom, som i Indien dyrkades under namnet Mitra och i Iran under namnet Mithra. Den indiske Mitra är på många sätt motsvarigheten till den nordiske Tyr och den romerske Fidius. I likhet med dem så är han sanningens och kontraktens beskyddare, och ihop med Oden, Jupiter eller Varuna så är han den första funktionens gud i indo-europeiska samhällen, den suveräna maktens gud.

Iran genomgick tidigt en religiös reformation, som gjorde att landets religion skilde sig från de andra indo-europeiska trosystemen. Landets religion blev då zoroastrisk, och en av de första monoteismerna. Denna monoteism påverkade senare både judendomen, kristendomen och islam, men det fanns kvar fler indo-ariska inslag i zoroastrismen än i dem.

Under denna reformation så förvandlades tidigare indo-ariska gudar till aspekter av den monoteistiska guden, Ahura Mazda, eller till änglar. Just Mithra var dock så populär att han behöll en central plats i religionen. Han sågs som den store krigaren, de ariska nationernas beskyddare, sanningens ängel, och det var bara han som kunde medla mellan Ahura Mazda och ondskans herre Ahriman.

272 före Kristus så föddes det även en "mänsklig" Mithra, intressant är att han föddes natten mellan 24:e och 25:e december, och att hans mor var jungfru. Herdar gav honom gåvor efter födseln, som ägde rum i en grotta. Likheterna med kristendomen är alltså stora.

Kulten av den indo-ariske Mithra färdades senare till Rom, där han kom att kallas Mithras. Det blev där en mysteriereligion som erbjöd invigning, och den hade vid det laget även anammat en del grekiska och "allmän-hedniska" tankar och inslag (Nabarz menar att den blandats mycket med den grekiska Perseuskulten, och att den var den mest avancerade religionen i kejsardömet vad gällde astronomi och filosofi). Den romerska Mithraskulten var mycket populär bland legionärer och frigivna slavar. Mithraskulten kom att bilda kärnan i det hedniska motståndet mot kristendomen, och även en och annan kejsare invigdes i kulten. I själva kulten var män av alla sociala ställningar jämställda (vilket får oss att fundera över möjliga indiska/shaivistiska inslag, men det är material för ett framtida inlägg. Den intresserade hänvisas till Alain Danielous böcker. Tauroctonin får oss också att misstänka ett sådant shaivistiskt inslag i Mithrasfiguren). Några krav på att denna andliga jämställdhet skulle förvandlas till en social jämställdhet tycks däremot inte ha rests.

Sol Invictus
En central del av Mithrasfiguren var hans tillnamn, Sol Invictus, den oövervinnerliga solen. Mithraiterna trodde att i en mytisk urtid så hade jorden plågats av torka, och Mithras hade då tvingat Solen att sluta bränna jorden. Efter en strid hade de två blivit vänner, och Mithras dyrkades efter det som Sol Invictus. Man trodde däremot inte att han var en solgud i egentlig mening, utan det har spekulerats i om man trodde att det fanns två solar. En rent fysisk, och en "högre".

Tauroctonin
Centralt i Mithraskulten var tjuroffret. Det återskapade Mithras ursprungliga offer av en tjur, vilket var en avancerad symbol för astronomiska sammanhang. De antika tänkarna visste att hela stjärnhimlen "vrider" sig, även om det tar tusentals år, och det ursprungliga tjuroffret var en symbol för hur Mithras vrider hela himlavalvet. Myten beskrev även hur vin, växteroch djur skapades av tjurens blod och kropp, så det är även en skapelseberättelse.

Mithraskulten i vår tid; yeziderna
Mithraskulten har som vi sett förts vidare av kristendomen, även den sufiska traditionen från Iran har enligt Nabarz många mithraistiska inslag. Det finns även ett litet kurdiskt folkslag som kallas yezider, som fört vidare många gamla ariska och babyloniska seder och tankar. Av sina grannar, och av sensationslystna europeiska satanister, ses de som djävulsdyrkare, men i själva verket är de en av resterna av den religion som före islam var kurdernas variant av den indo-europeiska, nämligen Änglarnas Kult/the Cult of Angels. I likhet med zoroastrismen var det en religion där änglar spelade en central roll, och det som gör att yeziderna ses som satanister är att de menar att olika änglar styr olika tidsåldrar/eoner (jämför med hinduernas yugas). Och den som styr den nuvarande, Melek Thaus, ses ofta som samma figur som Lucifer. Enligt Nabarz är det dock troligt att det ursprungligen var Mithras snarare än Lucifer.



Mer att läsa här:
Om yeziderna http://www.kurdistanica.com/english/religion/yazdani/yezidi/yezidi.html
Om Cult of Angels http://www.kurdistanica.com/english/religion/religion-frame.html
Om Mithras: http://www.monas.nl/think/mithraism.htm
http://www.monas.nl/think/mithraeums.htm

Den etablerade makteliten tycks de senaste dagarna ha börjat vakna och inse att deras platser vid köttgrytorna på lite sikt faktiskt är hotade. Sverigedemokraterna kommer allt närmare den magiska 4%-spärren, och några av de mest radikala nationalistiska rörelserna Sverige äger passerar det lika magiska 1000-medlemsstrecket på Folkets Marsch. Snart riskerar utvecklingen att nå den kritiska massan, och när det inte längre är förknippat med hot av inkomst och social status att öppet vara nationalist, kommer den etablerade makteliten att skakas i sina grundvalar. För det är ju ändå så att för varje Sverigedemokrat som kommer in i ett kommunfullmäktige, så är det en politiskt korrekt som förlorar sin position.

Hur som helst, detta har föranlett en tydlig reaktion från makthavarna. En och annan av dem har påstått att de måste "ta debatten" med "de främlingsfientliga" för att "visa hur dumma deras argument är". Andra har replikerat att det ska man absolut inte göra, eftersom de främlingsfientliga har magiska krafter och/eller är oförskämt snygga och därför automatiskt vinner varje debatt bara genom att visa sig. Skräcken för dessa snygga och magiska nationalister tycks hur som helst ha haft effekt, för eventuell "debatt" har hittills lyst med sin frånvaro. Eller så är det en gnagande misstanke om att våra argument inte är så "dumma" som har fått dem att undvika denna debatt, snarare än våra tvålfagra yttre, man kan aldrig vara säker.

Fascinerande är i vilket fall som helst det sätt på vilket de etablerade journalisterna bemött utvecklingen. Det är även ett typexempel av det som psykologerna kallar projicering, och ofta beskyller just nationalister för. I kärlekens namn, så dryper nämligen dessa journalisters texter av hat och förakt. Något de själva är omedvetna om. I deras värld är det nämligen bara "hatarna" som hatar, inte de själva. I förbigående kan nämnas att den som inte erkänner sitt hat inför sig själv, heller aldrig kommer att kunna bli herre över det.

"Älska hatarna"
Detta blir rent löjeväckande i Henrik Torehammars inlägg på KvP, där han oscillerar mellan att hävda att han älskar nynazister, och att sedan göra sitt yttersta för att demonstrera att det gör han inte alls. Henrik får till sådana oneliners som "Det är inte de lyckade barnen som blir nazister. Det är förlorarna. Mobbade, struliga barn med y-namn." Vi har tidigare på denna blogg påpekat att de människor som är snara att fördöma rasism ofta är minst lika snara att ägna sig åt klassism, alltså att förakta människor från arbetarklassen. Henriks lilla kommentar om "barn med y-namn" ansluter sig därför till en skamlig tradition av klassism.

Sedan fortsätter Henrik: "Det är så lätt att hata er. Ni lyckas smutsa ner något så vackert som en fitta genom att födas ur en!"

Henriks hela text går egentligen att sammanfatta i orden: Ni är misslyckade. Ni är sämre än oss. Vi är överklass, ni är underklass. Ni ska därför inte inbilla er att ni kan ha andra åsikter än oss. Ni ska underkasta er oss. Och när ni gör det kommer vi att räcka er en utsträckt hand.

Att ingen människa med självrespekten i behåll skulle falla för Henriks, eller den överklass han gör sig till språkrör för, "erbjudande" torde vara självklart. Och trots att han har ett helt samhällsmaskineri i ryggen, så är det också förvånansvärt få personer som gör det.
Henriks text här:
http://www.kvp.se/index.jsp?a=608178

Att Henrik, återigen, använder sig av samma metoder som sina "hatiska" fiender i sin artikel när han generaliserar från ett antal spektakulära våldsdåd till en hel rörelse och medlemmarna av en hel ideologi, torde heller inte komma som någon överraskning. Mentalt är Henrik nämligen kvar på 90-talet.

"De maskerar sin sjuka ideologi"
Samma debatteknik använder Lars Lindström på Expressen när han kommenterar Folkets Marsch. Eftersom han inte bara är skribent utan även tankeläsare, så vet Lars att deltagarna på Folkets Marsch ville "bränna judar" och "knacka bögar", även om de fegt nog inte sa detta högt. Lika fegt tycker Lars att det var att ingen hyllade Adolf Hitler eller flaggade med hakkorset. Att den svenska radikala nationalismen kan ha nått det stadium där man börjar tänka själva istället för att ständigt återkoppla till 30-talsideologier, är inget Lars reflekterar över. Men i vilket fall som helst så menar han att man borde ha förbjudit marschen. Och därmed visar han återigen prov på den världsbild där man kan förvandlas till en spegelbild av sin motståndare utan att ens reflektera över det.

Lars' text här:
http://www.expressen.se/index.jsp?a=610129

För mer än 1000 år sedan gick det Romerska Imperiet sin död tillmötes. Undergången hade föregåtts av ett sedernas fördärv, där man hellre ägnade sig åt lyxliv och njutningar än skaffade barn och heder. Den gamla självägande bondeklassen, som alltid varit kärnan i Rom, hade slagits ut av storjordbruk som drevs av slavar. Istället för bondeklassens stolta soldat-producenter, hade man därför fått en växande underklass i storstaden, som måste mutas med bröd och skådespel för att inte löpa amok. Skadliga religiösa irrläror spreds snabbt i det trötta imperiet. Vi kan känna igen mycket från vår egen tid i beskrivningen av det gamla Rom. Även hos oss har det skett ett sedligt förfall, kopplat till ett förvekligande, till hederns förpassande till ordböckerna, och till ett minskat barnafödande. Även hos oss har klassamhällets framväxt lett till att folkgemenskapen urholkats och den självägande medelklassen ersatts av proletärer. Även hos oss har destruktiva irrläror spridits, i vår tid under namn som psykoanalys, "antirasism", feminism, och liknande.

Folkvandringarna
Likheterna med Rom är dock fler än så. Det andligt försvagade Rom fick sin dödsstöt genom en serie invasioner av olika "barbarfolk". Ofta hade dessa redan bjudits in till imperiet för att tjäna som krigare när det egna folket inte längre ville ägna sig åt sådant.

Något liknande håller enligt den franske samhällsfilosofen Guillaume Faye på att ske i dagens Europa. Intressant är att Fayes analys försiktigt börjar accepteras av etablissemanget. Det är helt enkelt så att ingen annan analysmodell klarar av att förklara det som sker i Europa av idag, från mordet på van Gogh, till upploppen i Frankrike.

Den brittiske amiralen Chris Parry, en av den brittiska militärens främsta intellektuella och även veteran från Falklandskriget, beskriver situationen i ordalag som påminner mycket om Fayes i en artikel i Sunday Times. Amiral Parry jämför dagens situation med Rom före folkvandringarna, och påpekar att detta kan utvecklas till ett massivt hot inom 30 år.

Han beskriver, precis som Faye, hur massinvandringen fungerar som en "kolonisering" av Europa, av grupper som bevarar sin lojalitet till hemlandet (vilket är extra lätt med hjälp av dagens teknologi, paraboler och internet). Parry tror även att det inom 10 år kan bli omöjligt att röra sig med båt mellan Malta och Gibraltar, på grund av piratattacker. Han tar inte uttryckligen upp kriminaliteten mot infödda européer som ett uttryck för rasism och ockupation, som Faye gör, men i övrigt känner man igen perspektivet.

Parry kopplar det hela till framtida ekonomiska och ekologiska katastrofer (återigen, precis som Faye), och till att den globala ordningen börjar upplösas då USA förlorar sin roll som hegemon/världspolis, och nya makter utmanar den gamla hegemonen (Iran, Kina et cetera).

Parry nämner även att det idag redan finns mer än 70 diasporagrupper i England. En diasporagrupp är en etnisk grupp som behåller sin kultur och identitet trots att den lever i ett land som inte är "dess eget". Välkända exempel på diasporagrupper är judarna och romerna, men det finns mängder med andra. Något de politiskt korrekta sällan vill tänka på när det gäller dessa grupper är att de i många fall utvecklat kulturer och strategier som skyddat dem från att assimileras av mycket större grupper, under hundratals år. Varför Göran Persson ska lyckas med det vare sig Ottomanska Riket eller Irak lyckades med, nämligen att få syrianerna att föra över sin lojalitet till en icke-syriansk statsbildning, kan man diskutera. Att ett samhälle som består av en stor andel diasporagrupper kommer att ha svårt att fungera borde vara uppenbart.

Artikeln om amiral Parry är mycket läsvärd, och antyder att även de etablerade politikerna inom kort kan komma att börja diskutera dessa frågor. Problemet i det läget kommer att vara att det kommer att röra sig om ekonomi och politik för dem, alltså mer om hur de kan hålla ihop sina mångkulturella domäner på bästa sätt, snarare än hur man kan bevara och återskapa svenskarnas kultur och identitet. Parryartikeln finns att läsa här:
http://www.timesonline.co.uk/article/0,,2087-2220267_1,00.html

Strategier
Hur bör man då förbereda sig på den värld som Faye och Parry beskriver? En viktig poäng är att man inte bör gripas av förtvivlan, och tänka saker i stil med "muslimerna tar över inom 50 år, precis som goterna gjorde". Många imperier har fötts och dött på europeisk mark utan att främmande kulturer för den skull lyckats få in en bestående fot på vår mark.

Det finns även en hel del skillnader mellan Roms folkvandringstid och vår egen. Goterna och vandalerna kom till exempel som legoknektar och erövrare, inte som bidragstagare och hiphoplyssnande bilbrännare. Vår utgångspunkt är därför bättre. Mångfalden hos de grupper som folkvandrat till Europa i vår tid kan också paradoxalt nog vara en styrka, då vi kommer att ha möjligheten att skapa de allianser vi för tillfället bedömer lämpligast och spela ut olika grupper mot varandra. Känner vi för att anamma pan-europeiska ideologier, och samarbeta med serber eller greker, eller likt BNP samverka med anti-islamistiska sikher, så kommer det att vara vårt val.

Det allra mest centrala i vår strategi måste dock vara att komma tillrätta med det som gjort det hela möjligt till att börja med, nämligen vårt folks brist på det som den gamle nordafrikanske samhällsfilosofen ibn-Khaldun kallade asabiya, gruppsolidaritet. Så länge vårt folk inte ser sig själva som svenskar, så kommer motståndet mot massinvandringen aldrig att kunna byggas på annat än frågor som har med ekonomi och kriminalitet att göra. Och dessa frågor är väldigt lös sand att bygga på, eftersom de lika gärna kan användas av folkpartistiska karriärpolitiker.

Det är därför vi måste verka för att återskapa en känsla av identitet och historia hos vårt folk. Och det är då utbildning, konstnärligt skapande, och uppbyggandet av alternativa strukturer i samhället, blir som viktigast. Det är också då vi måste tona ned sådana frågor som gör just det som vi alltid beskyllt marxisterna för: nämligen splittrar folket. Sådana frågor är till exempel en fixering vid homosexuella, och en politiserat antikristen hedendom.


Alaric och hans visigoter stormar Rom, målning av Checa, från 1800-talet

Tanken idag var att vi skulle ta en närmare titt på Mithraskulten, som kan vara ett mycket lämpligt alternativ för de traditionalister som inte känner sig hemma vare sig i kristendomen eller asatron. Istället tvingas vi göra en djupdykning i den allra mest dagsaktuella politiken, eftersom våra "journalister" publicerar allt fler politiserade artiklar såhär innan valet. Tanken bakom denna strida ström av undersökningar och artiklar är  sannolikt att motarbeta möjligheten till en nationalistisk valframgång, och man blir då tvungen att bemöta de allra fånigaste av dessa texter.

"Invandrarungdom siktar högt"
I gårdagens DN presenteras en specialundersökning i den årliga Ungdomsbarometern, där man frågat invandrarungdomar om deras syn på framtiden. Vad man funnit är att, citat, 42 procent av invandrarungdomarna är säkra på att de kommer att läsa vidare efter gymnasiet, medan bara 28 procent av de svenskfödda ungdomarna är lika säkra.

Invandrarungdomarna är dessutom självsäkrare inför högskolestudierna, och tjejerna är lite säkrare än killarna.

16 procent av invandrarungdomarna är inte det minsta oroliga för högre studier, medan 13 procent av de svenskfödda är lika säkra. 43 procent av de svenskfödda ungdomarna tror att de kommer att få problem att klara tentorna, medan 30 procent av invandrarungdomarna tror att de kommer att få problem.

Detta presenteras naturligtvis med mycket påmpa och ståt, rentav med buller och bång, och tolkas av Karin Geiger, som gjort specialstudien, som att invandrarungdomarna är mer ambitiösa än de svenska unga, och att "det kommer att gå bra för dem". Man har även intervjuat en professor och forskningsledare på Centrum för interkulturell skolforskning, som påstår att invandrareleverna är mer ambitiösa och att de svenska eleverna "kan ha svårare att acceptera om det de gjort inte räcker till".

Om man ska sammanfatta artikeln är det helt enkelt en rätt osmaklig liten orgie i etnomasochism, där invandrarungdomar ska framhävas som ambitiösa och duktiga, medan svenska unga ska framställas som motsatsen till detta.

En mer realistisk tolkning
För den som studerat ihop med invandrarungdomar är det uppenbart att Geiger och hennes vänner missat flera självklara saker i sin studie. För det första missar de att det är skillnad på att säga och att göra. Det finns ett antal ordspråk som uttrycker detta, men "tomma tunnor skramlar mest" och "stor i orden, liten på jorden", sammanfattar väl det hela bäst.

Geiger är antagligen inte så inne på folksjälar och mentalitetsstudier, men hade hon varit det hade hon vetat att svenskarna som folk aldrig varit särskilt skrytsamma eller benägna att överdriva. Att man säger att man kommer att göra något, innebär inte med automatik att man verkligen kommer att göra det också. Att genomföra högskolestudier är ett exempel på vad man kanske inte klarar av oavsett vad man svarat i en studie.

Mer intressant är att bilden av ambitiösa invandrarungdomar med stor framtidstro stämmer väldigt dåligt överens med den offentliga bilden av invandrare som svårt diskriminerade och förtryckta. Om förtrycket mot dem var så utbrett, och Sverige var ett så orättvist land för invandrare att bo i, så hade deras svar sannolikt inte varit så optimistiska. Denna optimism och positiva självbild kan visserligen delvis förklaras med skillnader i kultur, eller testosteronnivå för den som är inne på humangenetik, men jag tror inte att de politiskt korrekta är så pigga på att använda sådana förklaringsmodeller. Vi måste alltså slå fast att invandrare inte är särskilt förtryckta i Sverige.

Vi måste också fråga oss om den svenska ungdomen är nedtryckt i skorna, om det rentav är den svenska ungdomen som är förtryckt. Att så skulle kunna vara fallet antyds ju av deras bristande framtidstro, och optimism. Att man blir nedstämd i samband med att man förlorar sitt land är visserligen inget nytt historiskt sett, men man kan även fråga sig om mediapolitiken (där DN-artikeln ingår) inte utgör en form av symboliskt/kulturellt våld mot svenska unga idag. Alltid ska invandrarungdomar framhävas som duktiga, spännande, roliga, meningsfulla, vitala, et cetera. Att detta kan få effekter för de svenska ungas självbild kan inte uteslutas.

Lika viktigt tror jag dock att de svenska ungas brist på historia och identitet är. En syriansk ungdom kan naturligt känna att han/hon ingår i den "stora berättelsen" om det syrianska folket, kort sagt en kollektiv ödessaga som ger mening och sammanhang åt det egna individuella livet. De svenska unga är fullständigt berövade en sådan stor berättelse, och uppmanas snarast att skämmas för sitt ursprung. Att detta också kan få effekter psykologiskt är inte otroligt.

En etniskt svensk underklass?
Många politiskt korrekta har redan passat på att använda den lilla artikeln för att tvåla till invandringsrealister och nationalister, och skadeglatt försökt få det till att invandrarungdomar är duktigare och mer ambitiösa än svenska ungdomar. Att de borde jämföra studieresultat istället för sådana här attitydundersökningar borde vara uppenbart för alla, men vi kan ändå låtsas att de har rätt för en stund. Vad skulle det innebära om invandrarungdomar var duktigare än svenska unga, och lyckades bättre än dem? Skulle det skapa ett samhälle de politiskt korrekta skulle vilja leva i?

Det skulle i så fall innebära att vi fick ett samhälle med en svensk etnisk underklass, och en överklass med många invandrare. Vad de politiskt korrekta gärna vill blunda för, är att världen är full av sådana samhällen, och att de inte fungerar så väldigt harmoniskt.

Den kinesisk-amerikanska professorskan Amy Chua har studerat fenomenet, vad som händer när en etnisk grupp lyckas bättre än en annan etnisk grupp i ett samhälle. Hennes slutsatser är kusliga. Dels har etniska grupper en tendens att lyckas väldigt olika på en fri marknad. Som ett exempel kan man ta kineserna på Filippinerna. De är inte många, men de kontrollerar en väldigt stor del av ekonomin. Och detta gör dem hatade, ett hat som kan leda till våldsutbrott, och potentiellt till folkmord. För oavsett vad marknadsanhängarna kan råda dem till, så kommer den fattiga och arga majoriteten i ett sådant läge att använda politiska medel för att "rätta till" orättvisorna (detta är i parentes sagt även det främsta skälet till att multietnisk anarko-kapitalism är en utopi). Exempel på sådana impopulära "etniska överklasser" är även tutsi i Rwanda innan folkmordet, judarna i Tyskland innan Tredje Riket, indierna i Uganda innan Idi Amin, kineserna i Indonesien, et cetera.

Jag betvivlar att det är ett sådant samhälle de politiskt korrekta önskar för Sverige, men man kan redan se hur det tar form i Australien, där några asiatiska grupper redan börjat beskyllas för att "kolonisera" landet av den inhemska arbetarklassen. För Chua pekar detta på den potentiellt dödliga häxbrygd som är kombinationen av marknadsekonomi och mångkultur/massinvandring.

Så de politiskt korrekta kanske ska tänka efter både en och två gånger innan de börjar fantisera om en situation med en stor etniskt svensk underklass.

DN-artikeln finns att läsa här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=551810&previousRenderType=6

Amy Chuas artikel finns att läsa här:
http://foster.20megsfree.com/301.htm